Psalm 6

Joh 1:1-14

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. [2] Det fanns i begynnelsen hos Gud. [3] Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. [4] I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. [5] Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

[6] Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. [7] Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. [8] Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

[9] Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. [10] Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. [11] Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. [12] Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, [13] som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.

[14] Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Nickan ”Lugnt och stilla…”

Vårt uterum blev ett ”mellanrum”, mellan det yttre och det inre, ett vilorum…ett väntrum…

Mellanrummet mellan våra verksamheter, där skapas vår kartbild av verkligheten…

Det nödvändiga tomrummet? Mycket av vår livs flykt handlar om rädslan för tomrummet?

…som är till för att fyllas med närvaro men som fylls med så mycket annat ”pseudomaterial” /jfr vårt garage, det var längesedan det gick in i en bil där!

Vilodagen – ett mellanrum i tiden…

I sin bok ”Tio tankar om tid” skriver Bodil Jönsson om ”ställtid”, den tid det tar att ställa fram och  att återställa för det som behövts för ett arbete

Pausen-pausrummet – upphöra att arbeta – Idag så springer vi från det ena aktivitetsrummet till det andra utan pausen, utan att hinna reflektera och fundera, utan att kunna njuta och andas ut och in… Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, idag hinner jag inte…

Utan pauser skulle mycket bli oläsligt, jfr mina första sms till Britta utan mellanslag!…

Utan paustecken skulle det vara helt olidligt att lyssna på musik…Haydn sägs vara den musikaliske pausens mästare, han använde pauser för att överraska, t o m paus med fermat, dvs paus och paus, tystnad förlängd på obestämd tid!

Avståndet mellan tonerna kallas intervall, ”inter vallum” betyder ”mellan stolparna”

Är det inte mellan stolparna vi gör mål? Blir det ”mål-löst” om stolparna kommer för tätt?

Johannes Döparen levde som en ”mellan-person” i mellanrummet mellan GT:s profeter och Jesus, människa som står emellan och som i detta både åtskiljer och förenar och förnyar…

Som banar väg för Jesus – medlaren…1 Tim 2:5 den sanna människan

Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, När de första människorna försökte sig på att göra sig till ”gud”, dvs bli något de inte var ämnade att vara, så gick något väsentligt förlorat, deras identitet  försvann och ersattes av ”identifikation”, dvs att försöka efterlikna något/någon i sin omgivning…

En av definitionerna på Gud är ”helig”, ”hel”, betyder ”avskild för ett spec ändamål”, och har med identitet att göra…och människan förlorade sin identitet genom att inte längre vara avskild för detta speciella ändamål att vara Guds förlängda ambassadör in i denna skapelse.

Heligheten-identiteten gick förlorad!

Prästernas i GT blev dessa ”mellan-personer”, skarvsladdar mellan den Helige och människan.

Psalm 563 ”Mina döda timmar…”

Under H99 fanns ”andrum”, en av de fyra kuberna på piren. Mitt i bomässan fanns möjlighet att besöka sitt inre rum, med hjälp av ett yttre rum. C:a 25.000 stannade upp, tände ett ljus och bad en bön/tänkte en tanke.”Jag känner Gud och det luktar stearin” skrev någon i gästboken!

Vi lärde oss ett att det finns behov av stillhet för sitt inre rum, och att när ”kyrkan är mitt i smeten” så blir hon efterfrågad. Till det yttre lik alla andra kuber, till sitt inre starkt skiljande. Så här skrev jag i brevet som gick ut till övriga kyrkor i sta´n: Det är en stor glädje att vi kan med vår närvaro få vara med och förmedla Guds närhet till människor på H99 på scenen och i kuben. Se allt detta som ett Guds tabernakel mitt ibland de mänskliga förgårdarna som Bomässan utgör. Har kuben kunnat vara det ”allraheligaste” där Gud uppenbarar sig eller tillhör den förgårdarna, dvs där människor flanerar, konsumerar, producerar?

Utan att ha facit i hand tror jag att det blev så. Människor slogs av enkelheten, korset som får blicken att fånga himlen, den stillsamma Taizzémusiken, ljusbäraren utövade en dragningskraft (här kan kristna och sekulariserade mötas och göra samma handling utan att kunna bedömas i andlighetsskalan), alla förstod vad det handlar om. Idag är Pilgrimsfestivalen mitt i Helsingborgsfestivalen  ett resultat, en fortsättning…

Men låt oss fokusera på tabernaklet/templet.

Tabernaklet i GT var ett sådant mellanrum, där Gud kunde möta sitt folk, så att de kunde bearbeta det de varit med om och ta sats för att gå vidare, bekänna och bli förlåtna/försonas för att på nytt kunna återta sin dientitet, sin avskilda funktion…

Alla föremål och alla riter hade  den Helige som Utgångspunkt och som Mål!

Med sina förgårdar kunde olika människor finna sina mellanrum för att sedan kunna väva samman sina liv – hitta sitt livs Shalom (=ett liv som vävt samman)

Och observera att riterna var knutet till fester, det var fest att försonas! Det är vi som har sekulariserat festerna till att ibland bli helt meningslösa mer än bara drickandet (typ midsommaraftonsfirandet)

2 Mos 35:4ff, I tabernaklets och templets allraheligaste uppenbarade sig Gud under ökenperioden. Tabernaklet bestod av en treenighet, förgården, omkring 50 x 25 m -där alla fick vara, innehöll ett brännofferaltare Ex 27:1-8, och kopparbäcken, Ex 30:17-21,  där man kunde rena sig, tältet, 27 x 9 x 13;5,  bestående av det heliga, 5 x 10, dit bara prästerna fick komma innehållande ljusstaken, Ex 25:31-40. Skådebrödsbordet, Ex 25:23ff , påminde om förbundsmåltiden,  rökelsealtaret, Ex 30:1-10,tände rökelse morgon o kväll och på vägen in till det allra heligaste, 5 x 5, -dit bara översteprästen en gång om året gick in på den stora försoningsdagen – förlåten, en c:a 10 cm tjock vävnad som dolde förbundsarken, Ex 25:10-22, Num 17:8, Deut 10:1-5. , en rektangulär låda som innehöll Arons stav som grönskade, en kruka med manna och de två stentavlorna med tio budorden, och ovanpå locket, som kallades ”nådastolen”, där två keruber fällde ut sin vingar över arken. Där, i det inre rummet uppenbarade Gud sig, helig, rörlig och icke kontrollerbar. Här möttes nöd och nåd och försoning gick hand i hand med Gudskännedom och självkännedom.

I detta inre mellanrummet skedde det…Ingen såg men alla kände resultatet.

Psalm  603 ”En nådastol…”

I NT pekar Jesus på att han är det allraheligaste, Joh 1:14-17, fylld av nåd och sanning, vandrande bland människor. Joh 20:21 beskriver likheten i Faderns sändning av Jesus och Jesu sändning av oss-till denna  världen! När Jesus kom sa han ”Se Guds Rike är inte så att man kan se det, här eller där…det är mitt ibland er…”

Mellanrummet Guds Rike/Jesus Kristus själv mitt ibland oss och i oss…

1 Kor 3:16 och Rom 12:1-3 tar steget fullt ut och talar om oss som levande tempel med daglig altartjänst och var-daglig gudstjänst.-levande mellanrum!!! Psalm 207 ”En liten stund med Jesus”… ett mellanrum som skapas i tid och rum

Som pendlare mellan Klippan o Helsingborg blir det ett av mina rytmiska mellantider och mellanrum, där finns en ”pendlargemenskap”, människor som jag bara möter där, en sorts ”mellanrums-människor” där vi är på väg tillsammans

Som i gudstjänsten, ett sorts ”andligt pendlingsrum” , vi är tillsammans, pilgrimer på väg…tillsammans men ändå är var och en på vår personligt andliga resa

Gudstjänsten blir en tids-ficka”, en oas, som inte handlar om aktiviteter utan om just att vara på väg i  ”Guds-tjänst”…i GT så fick inte prästerna ha något nära kroppen som framkallade svett ” Hes 44:18 ”De skall ha huvudbonader av linne på sina huvuden, och benkläder av linne omkring sina höfter. De skall inte klä sig med något som framkallar svett” , dvs  tjänsten inför Gud är inte transpiration eller prestation utan inspiration och mottagande…

Det heligaste kan vi inte manipulera fram, vi kan bara drabbas, bli drabbade och låta andra bli drabbade. Det är i dessa mellanrum-andrum-tomrum som Gud möter oss…

Nickan Mellanrumsdagar

Gudstjänstens mellanrum är ett mottagande – men det är också ett utgivande genom våra livserfarenheter.  Vad är hemligheten? ”there is a crack in everything, that´s how the light gets in” Leonard Cohen  Genom våra sprickor kommer ljuset in i våra mellanrum , i gudstjänstens närvarande mellanrum så bearbetas och helas vi

Bibelläsningen och bönen – s k andakt – har sitt ursprung i tyskans ”andenken,” fritt översatt ”att tänka på något”. kan bli ett sådant mellanrum som binder samman samtidigt som det åtskiljer, skapar en välbehövlig distans för att sedan kunna komma i närheten

Att pilgrimsvandra, att åka på retreat kan vara ett sådant mellanrum

Retreat betyder att ”dra sig tillbaka” men om vi sätter ett litet bindestreck mellan så att det blir re-treat då blir betydelsen helt annan, treat=bjudning, gåva , överraskning, nöje, njutning. I re-treaten så bjuder Gud på överraskningar, där vi får ta emot hans gåvor

Jesus själv blir personligt ett mellanrum mellan dig och de händelser som ligger bakom, de människor som du har svårt med, ett mellansteg i st för de långa sjumilakliven som vi ibland längtar efter att ta…bara för vår bekvämlighets skull

Jag tror det handlar om vissheten att få vara utvald /relaterad till vår Skapare/Frälsare Detta i sin tur leder till ringar på vattenytan, Joh 1:12-13Rom 12:1-3

Och denna visshet växer fram i avskildheten, ensamheten…se H Nouwens andakter

Vi behöver återupptäcka det heligas räckvidd och dess djup i våra liv för att våga se möjligheterna av helighet och helhet mitt  i vardagens splittring. Det blir kanske inte mycket lättare, men ganska mycket enklare och absolut blir Gud större i våra liv och mer genomträngande i det vi håller på med.

Tänk att vi får förmedla, vara levande mellanrum för varandra,  vi är Guds skarvsladdar och kan få möta Gud överallt, i vad vi än håller på med. ”Det gick en ängel genom rummet”-syndromet.

Psalm 256 var inte rädd

Välsignelsen

Nickan ”hör nu har regnet slutat att falla…”

Tema: Konsten att förlösa glädje…

Omkring Jesus flockar sig alla människor med utanförskap, som flugor kring en sockerbit. Han, som möter ”fel” människor vid ”fel” tillfällen och säger ”fel”saker. Kapitel 15 är de förlorades kapitel, eller snarare de upphittades kapitel, det upphittade fåret, den upphittade pengen, den hemkomne sonen.

Fokus ställs på dem/det som saknas, det 100:e fåret skall hittas, det tionde myntet skall efterletas, den förlorade sonen väntas komma hem. Gud är en Gud som söker, söker på de mest konstiga ställen, aldrig ger upp.

Och fokus är så starkt ställt på det som saknas, att det som finns sätts på spel. Förmodligen fanns det ingen klok herde som lämnade 99 st för att finna det 100:e fåret, men så tokig är Gud i sin längtan efter att alla skall vara med.

”Förlorarna”är inte bara eftersökta, de är också bärare av en glädje, som inte kan utlösas om de inte återfinns, glädjen finns potentiell hos dem som ännu inte kommit ”hem”. Fåraherden gör fest, och vill att alla grananr skall glädjas med honom, kvinnan samlar kaffegänget och fadern gör en hejdundrande fest. Den äkta och djupa glädjen förlöses när de förlorade kommer tillbaka. ”Det blir glädje i himmelen, änglarna gläds, Gud gläds…

Jean Paul Sartre sa ”Helvetet-det är de andra, i stället för att se vad Jesus menade: att ”Himlen- det är de andra…”

Det mörka stråket innehåller förargelse, de rättfärdiga som inte behöver omvändelse, som är rättfärdiga tillräckligt, som är så uppfyllda av sin egen rättfärdighet, att det är ointressant om det kommer fler till eller inte. Ja, egentligen blir alla andra bara störande moment i den härliga rättfärdiga atmosfär som omger dessa människor.. Och eftersom Guds glädje är att ständigt söka för att finna nya människor till sitt rike, så finns det en obegränsad potentiell glädje som ligger och väntar på oss.

Vad väntar vi på? Glädjen är på väg… Bed om nåden att få se människor i din omgivning som potentiella troende (många av dem tror säkert redan mer än du tror)
/pl 2010 06 20

Det är alltför lätt att vi tar över det prestigefyllda livet även in i den kristna sfären. Men NT:liga texter är mycket klara över att det handlar om en nystart, utifrån det gamla förhållningssättet. Och dessa två positioner är död och ny födelse, som blir tydliga i dopet och anden.

Vi behöver pedagogiska praktiska funktioner, som hjälper oss att ”förstå det oförståeliga”.Dop och nattvard är två s k ”sakrament”= ”heliga symbolhandlingar” som innehåller och påminner om Guds närvaro i våra liv  (symbol=binda samman).

Dopets teologi dryper av prepositionerna ”in i”, Rom 6:3 ”Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död?” Dopet är inte ”in i” en teologi, ett samfund, en verksamhet, utan ”in i” en person, ett nytt liv. Det är detta som bilderna av dopet försöker visa oss, A)  radikaliteten från något ”ni är döda från” = ”skilda från” Rom 6:2-6 Vi som har dött bort från synden, hur skall vi kunna leva vidare i den? [3] Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? [4] Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom B) radikaliteten till någon för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. [5] Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. [6] Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden.

Ser vi på Romarebrevets upplägg så handlar kap 5 och 7 om den kluvna lojaliteten, kap 6 handlar om att det finns bara ett sätt att bli kvitt från den kluvna lojaliteten, och det är ”dö bort ifrån” genom att ”döpas in i KJ” i Kap 8 är det Andens gåva, som ger frihet, utifrån förutsättningen att vi tillhör KJ (v1) Det finns en barnaskapets vila i att få vara inkorporerad i Jesu prestation. Det som jag har varit med om har han varit med om (Jesu mänskliga sida) , det som han har varit med om blir jag delaktig av (Jesu gudomliga sida) Jesus tillägnade sig vårt mänskliga liv under sin jordevandring, i dopet tillägna vi oss hans segrande liv, dvs att så helt och fullt mänskligt som det är möjligt leva ut vår personlighet

Hur sker detta då? Ögonblickligen eller i en process? Det dagliga himmelska syreintaget gör det möjligt att  leva i förändringen Kol 3:3-17 Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud. [4] Men när Kristus träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom. [5] Döda därför det jordiska hos er: otukt, orenhet, lidelser och onda lustar och själviskheten, detta avguderi. [6] Sådant framkallar Guds vrede, [7] och det fyllde även er tillvaro när ni levde mitt uppe i det. [8] Men nu måste också ni lägga bort allt detta: vrede, häftighet, ondska, oförskämdhet och alla skändligheter som kommer ur er mun. [9] Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor [10] och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare. [11] Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla.  [12] Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. [13] Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta. [14] Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. [15] Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp. Visa er tacksamhet. [16] Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. [17] Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

Våra dagliga övningar gör oss mottagliga för det liv som han redan lagt ner i oss. Livets fråga till oss är :Var är din trygghet? Och vi svarar tillbaka genom att konkret visa var våra livs tillit finns. Vi lever i dopets farvatten…

Dopets pedagogiska funktion är att få  oss att se vårt beroende av Jesus (överlåtelse i dopet), vår identitet är förknippad med Honom (”korsfäst med Honom”)

”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. [5] Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. [6] Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden.” Rom 6:4-6, dvs hans korsfästelse blir vår korsfästelse, hans död blir vår död, hans begravning blir vår begravning och hans uppståndelse blir vår uppståndelse.

Det som hände Honom händer med oss, eftersom det som hände med Honom borde ha hänt oss…

Det s k ”saliga bytet”-vi ger vårt sämsta och tar emot Hans bästa…

Att vara en kristen är att leva i sitt dop, ”en livs levande vandring i dopgraven”.

Dopet  vill paradoxalt nog ge dig en trygghet – in i Kristus!

pastor nilsson 100606

Johannesevangeliet – Ordet blev människa

Joh 1:1
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och ordet var Gud.

Joh 1:14
Och ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Joh 3:16
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Dagens predikan handlar om

• att Gud är kärlek och att vi kan växa i kärlek genom att se, reflektera och handla i gemenskap

Vi börjar i 1:a Johannes-brevets fjärde kapitel.

1 Joh 4:7-10
Mina kära, låt oss ålska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

Trots all erfarenhet av ondska och meningslöshet är detta för mig det grundläggande i tron: Gud är kärlek! Det är inte en åsikt att argumentera för, utan en erfarenhet att dras in i, leva i och dela.

Gud möter oss i Jesus från Nasaret. Profeten från Nasaret som visar på en livsstil som går tvärsemot samtidens normer.

Han manar oss

• att förlåta istället för att hämnas
• att älska våra fiender istället för att hysa illvilja mot dem och
• att gripa in mot förtryck istället för att slå bort blicken

Detta är en kärleksförklaring från Guds sida, ett uttryck för att Gud är kärlek.

När vi ser Guds kärlek ta kroppslig gestalt i Jesus betyder det också att tron på denne Jesus tar kroppslig gestalt, blir synlig i kärlek

Ibland krånglar vi till det, och tror att Gud vill något i våra liv som ligger långt bortom det jag tror mig klara av. Men det Jesus nämner är sånt som hör vardagen till. Det som är möjligt för oss alla.

Det handlar om

• att se och värna livet
• att se och hjälpa andra att leva
• att se och bidra till fred och försoning

1 Joh 3:18-20
Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga oss om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.

Detta betyder att Sanning och Kärlek hör ihop, att sanning och kärlek aldrig kan skiljas från varandra. Det betyder också att tro och liv hör samman. Tron på Gud som kärlek, kan aldrig skiljas från ett liv i kärlek utan att tron går sönder.

Den som är berörd av kärlek förvandlas. Den som älskar förvandlas till allt större likhet med den som älskas. Vi får därför tro att Guds kärlek har denna avsikt, att förvandla oss till byggstenar i Guds stora kärleksprojekt.

Gud är ingen filosofisk idé utan en Närvaro i historien, en Närvaro som mera riktas mot framtiden än det förflutna för att slutgiltigt bli ett.

Kärleken är den kristna trons centrum säger Werner G Jeanrond i sin nya bok ”Kärlekens teologi” när han prövar att utveckla en kärlekens teologi för vår tid. Han granskar olika kristna tänkares syn på kärleken till Gud och hur den relaterar till kärleken i våra mänskliga relationer.

Kyrkofader Augustinus såg Gud som den enda sanna kärleken och som den mänskliga kärlekens ursprung.

De medeltida mystikerna sökte förening med Gud och en utplåning av självet, medan skolastikern Thomas av Aquino förde fram en mer rationell vision om vänskap mellan Gud och det egna jaget.

Martin Luther skilde den mänskliga kärleken från den gudomliga.

Den danske filosofen Sören Kierkegaard och den svenske teologen Anders Nygren skilde i sin tur olika former av mänsklig kärlek från varandra, Kierkegaard den personliga förkärleken från den kristna självförnekande kärleken och Nygren den begärande självkärleken eros från den självutgivande kristna kärleken agape.

När äldre teologer inte myndigförklarade den enskilda människan kunde därför många missgrepp ske i just Guds namn. Jag tänker på korstågen, jag tänker på häxbränning och jag tänker på anabaptisten Bartolomeus Hubermaier som dränktes Rattenburgs flod i närheten av vårt kära Brixlegg. När människan inte var en egen handlande person blev det en kristelig gärning att rädda själen genom att skilja den från kroppen. Det är ett att missbruka Herren din Guds namn.

Hos moderna teologer som Karl Barth spårar Jeanrond istället ett försök att sammanföra dess mångtydiga aspekter av mänsklig kärlek, så att både människans potential att älska som kärlekens erotiska dimension bejakas.

Jeanrond tydliggör oss som mänskliga subjekt delaktiga i den gudomliga kärlekens dynamik, skapade, förlåtna, bekräftade, inbjudna och uppmuntrade av Gud?

Ett av våra stora misstagen har handlat om att vi som kristna själva försöker imitera Jesus istället för att ta emot hans inbjudan och som fria subjekt följa honom i kärlek.

Den kristna tron ser fram emot Guds frälsning inte vid sidan av kärleken utan i kärleken, inte utanför Guds skapande värld utan i och med den.

Att i kärlek förlåta betyder att se längre, djupare, bortom det som skadat. Att förlåta är att vilja upprätta en ny relation och förvandlas – för den andre och för mig själv.

Vad all kärlek mest av allt behöver är mod – modet att både respektera den andre och sig själv. Att ställa sig själv och den andre helt inför Gud, som med kärleksfull blick ser, bedömer, respekterar, uppehåller och förvandlar oss.

I Guds skapande rum kan vår kärlek växa sig stark, mogna och ständigt pröva sig fram mot allt bättre former och uttryck så att vi genom att älska varandra kan handla.

Joh 15:12-17
Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.

Egentligen borde vi ha läst från början av det femtonde kapitlet. Det är där Jesus ger oss liknelsen om vinstocken och grenarna och där han säger ”Jag är vinstocken och ni är grenarna”.

Grenarna som finns kvar i trädet ger så småningom mogen frukt. Men det blir ingen frukt när vi skiljt grenen från trädet.

Jesus säger att så här är det också i trons värld. (Joh 15:4-5) ”Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.”

Sammanhanget hjälper till att bära upp livet, precis så som en stam bär upp grenarna. Sammanhanget skapar ordning för växandet. Så talar Jesus om det som ger växt – enhet, vänskap och kärlek.

Det är inte bara så att vi är beroende av Gud. Gud är också beroende av oss. Jesus gör sig själv beroende av oss. När Jesus talar om sig själv som vinstocken så skulle det inte bli mer än en naken trädstam om inte grenarna finns där.

I en tid när så mycket ses i ett individualistiskt perspektiv, är Jesus tydlig med att tala om sammanhanget som trons förutsättning. Det är därför som församlingen och kyrkan är till – skapade just som ett sammanhang för tron.

Om vi lär oss att se, reflektera och handla som enskilda och i gemenskap kan vi växa i kärlek, och bli den del av Guds kärlek som han har skapat oss till.

Werner Jeanrond inspirerade vår församling att formulera en vision med fyra kärleksmöten, mötet med Jesus, mötet med mig själv, möte med mina medmänniskor och mötet med världen.

Jag älskar Jesus.
Jag talar med honom varje dag.
Jag vill att andra medmänniskor också ska får möta Jesus.
Han är min och världens fasta punkt.

Kanske kan han nu inspirera oss att se, reflektera och handla i Guds kärlek. Se Guds ord, Jesus som den reflekterade sanningen och handla i den helige Andens kärlek.  Utan kärlek till Gud, mig själv, mina medmänniskor och Guds skapade värld går tron sönder. Låt oss i kärlek formas till Guds verktyg i och för världen.

Vår vision är

• att varje människa får möta Guds kärlek, uppenbarad i Jesus Kristus, genom den helige Anden.

Vår mission är

• att förvalta Guds skapelse, göra människor till Jesu kärleksfulla efterföljare och därmed förändra världen.

Till de baptistiska friheterna som vi formats av och levt i vill jag genom Jeanronds tankar lägga till ytterligare en: friheten och ansvaret att ta emot Guds kärlek och leva i den.

Då kan våra grundläggande värderingar sammanfattas i de följande friheterna[1]:

1. friheten och ansvaret att läsa och tolka bibeln[2]
2. friheten och ansvaret för den egna personliga tron och efterföljelsen
3. friheten och ansvaret att ta emot Guds kärlek och leva i den[3]
4. friheten och ansvaret för församlingen att i genemskap ömsesidigt tolka Guds vilja

Så enkelt och så rikt kan målen för vår församling eller vår ny gemensamma kyrkan formuleras. Låt hos i handling bekräfta att Jesus är sanning och Gud kärleken.

Början på min predikan hämtade jag från Johannesevangeliet:

• I begynnelsen fanns Ordet …
•  … Och ordet blev människa …
• Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Nu avslutar vi vår predikan i bön tillsammans med Duke Ellington i Is God a Three Letter Word for Love. (Har du Spotify kan du lyssna till Alice Babs version här.)

[2] I Jesus Kristus uppenbaras hela den gudomliga fullheten och Guds ord möter oss tydligast i Jesus Kristus. Bibeln – som guds levande ord – är grunden för personlig tro och församlingens gemenskap och förkunnas i församlingens gudstjänst och gestaltas genom dess liv. Var och en som möter Ordet har att, under Andens ledning, tillsammans med andra, tolka och förstå

[3] Tillägg inspirerat av Kärlekens teologi, Werner Jeanrond

Gud, gör dörren till detta hus vid nog
att ta emot alla som längtar efter kärlek och gemenskap,
trång nog att utestänga all avund, högfärd och trätlystnad. 
Gör dess tröskel så slät att den inte blir en stötesten för barn eller vilsna fötter,
men så hög och stark, att den tvingar frestarens makt tillbaka.  

Denna ”bön för Guds hus” uttrycker samma sak som vi alla sysslar med: att försöka maximera det goda och minimera det onda i livet.  Och vi vet hur svårt det är. Ständigt måste vi väga möjligheter mot risker i en värld där det onda är en verklighet som inte kan önsketänkas bort. Ofta gäller det att ta det onda med det goda – och att nöja sig med det minst onda.

Detta är temat även i bibeltexten från Johannes 10, som ger oss bilden av en fårahjord och en herde (inte helt olik den fondbild som finns i Slottshagskyrkan).  Samma bild finns i många olika varianter genom hela bibeln för att förklara relationen mellan Gud och hans folk, hans församling.  Men den används också för att beskriva dåligt ledarskap, onda herdar som bara tänker på sitt eget bästa, som lämnar fåren och flyr när det onda hotar.

Själva har vi kanske ibland tyckt att församlingen, som skulle vara det godas plats i denna vilsna värld,  påminner om en skara yra höns, en  krävande verksamhetsmaskin eller en klubb för inbördes beundran – knappast motsvarande bibelns idealbilder av kristen gemenskap. Ändå har många av oss valt att stanna där.  Vad vore livet utan församlingen?

Hur en gemenskap utvecklas beror till stor det på ledarskapet. Och kyrkligt ledarskap är under hård granskning i vår tid, inte bara i katolska kyrkan.  Vilket ledarskap kan man lita på?  Vilka lyckas övervinna det onda med det goda, och inte med något ännu sämre (Rom 12)?

Många av oss vet att det är lättare sagt än gjort att hålla ogräs borta från trädgården.  Frågan är om vi måste. Har inte Gud skapat ogräset också?  Liksom han skapat de vargar som hotar fårahjorden?  Men måste vi då inte värna de små och svaga, ”barn och vilsna fötter”? 

När och var fanns den mänskliga gemenskap som präglas helt av det goda och där allt ont finns utanför?  Vad säger vår erfarenhet?  När i våra liv var det som bäst med denna balans?

                        LåW-Ord 2010-04-17

Den sjunde av kvaliteterna i naturlig församlingsutveckling är ”behovsorienterad evangelisation”.

Jesus hade en förmåga att möta människor där de befann sig, dels fysiskt och geografiskt- han sökte upp dem, dels mentalt – han ställde frågor så de delade med sig hur de tänkte och kände ärligt och uppriktigt och dels andligt – då han mötte dem på ett sätt som svarade mot deras innersta behov.

Tim Kasser , psykolog som kommit ut med boken ”The high price of materialism”. Han beskriver att konsumismen  försöker – men misslyckas – med att möta våra grundläggande behov  trygghet, självkänsla, närhet och självbestämmande.

Konsumismen –liksom religionen ibland- söker att möta människor där de inte är – eller där vi tycker att de borde vara. Därför blir det inte heller några bra möten som vi tvingar oss till. Och de innersta behoven blir aldrig bemötta – bara ytliga bekräftelser där vi blir objekt, i stället för att vara subjekt – bli tilltalade och respekterade.

Jesus är ett gott exempel på detta…

Till exempel efter uppståndelsen   då han möter lärjungarna med frågan ”Har ni något att äta?”  …hade du ställt den om du nyss hade uppstått? Fanns det inte andra sätt att visa att du levde på..?

En omsorgsfråga som stärker självkänslan…diakonin är en väg som öppnar upp människors stängda dörrar.

Jesus söker upp dem  bakom stängda dörrar, följer med dem på väg mot Emmaus, finns där på stranden utan att de väntat sig det…

Paulus talar om att ”för alla har jag blivit allt, för att åtminstone rädda några…”, det talar om en målmedveten flexibilitet, en inlevelse och en närvaro i mötet med människor som inbegriper nyfikenhet, empati och ärlighet.

Vittnesbördet är oslagbart i mötet med människor… där vi bjuder på oss själva vilket skapar öppenhet och närhet. Evangelisationskampanjer kan ibland ge känslan av att pressa människor till avgörelse, när evangelisation egentligen handlar om att möta människors behov i kärlekens/Guds namn.

Bönen – vår attityd – där vi omsluter våra medmänniskor med all den välsignelse som finns inneslutet i personen Jesus. Ingen magi som tvingar sig på människor utan som skapar en rymd för människan att äntligen fatta ett eget beslut som är inifrånstyrt och inte styrt utifrån andra personers viljor.

Bön, diakoni och vittnandet om vad Gud gjort i våra liv är en tre-enighet att fläta samman i vårt församlingsarbete. Vi behöver identifiera dem med evangelistens gåva och att för övrigt uppmuntra alla att frimodigt leva nära människor.

Att leva församling…

1. Vad vet jag om mina egna behov?
2. Vad vet jag om mina medmänniskors behov?

                  lennarth 100411

Predikan – 100404 by slottshagskyrkan

Text : Joh 20:1-29

Påsken är den mest paradoxala av alla högtider, från skärtorsdagens ångest och långfredagens djupaste smärta och död till påskdagens explosiva genomträngande av ditintills definitiva gränser.

Från död till liv…

Och lärjungarna följer med i denna livets egen karusell. Besvikelse byts ut mot förväntansfylld glädje, skuld och skam byts ut mot förlåtelse och upprättelse. Så drastiskt att lärjungarna för att fira Jesu uppståndelse samlades på den första veckodagen (söndagen) i stället för sabbaten (lördagen), och veckans tyngdpunkt försköts, därför att uppståndelsen hade skett. Och Paulus talar om ”Jesus och Uppståndelsen” som ett äkta par.

Påsken ger oss en påminnelse om var vår tyngdpunkt i livet ligger. Meningslösheten i tillvaron är stor, beroende på bristande centrum och alltför ytlig kunskap. Påskens budskap vill fånga oss, för att beröra djupen i våra liv.

Jesus möter sina lärjungar just där de befann sig, t o m söker upp dem i sitt skamsna mörker, men inte med pekfingrar och ny skuld utan med kärlekens ögon och en god ande-dräkt!

Vanliga lärjungar upptäcker Jesus på nytt och får en djupare relation med honom än de haft tidigare, en större frimodighet och en trons dåraktighet som kan förflytta berg…

Vi kan inte hoppa över eller fly ifrån vår egen smärta, utan uppståndelsen uppstår just i dessa upplevelser i våra liv. Uppståndelse på rätt sida om korset, dvs efter att vi gått igenom ”döden”.

Då, när vi har lämnat allt bakom oss, har vi allt framför oss… Inte underligt att uppståndelsen var de första kristnas stora tyngdpunkt och att de var stolta över sin Frälsare Jesus Kristus.

Vi rekommenderar: Fortsatta dagliga påskövningar-tillsammans med Jesus!

lennarth 100404

Det är nu vi känner att det är på allvar!

Innehållet i långfredagens texter handlar ju om det som vi misstänkt hela tiden, nämligen att det är meningslöst att kämpa för det goda. Trofastheten förråds, godheten fängslas och torteras, vänligheten förlöjligas, mannen som förlåter synder, gör väl och hjälper alla blir dömd att korsfästa av den mänskliga, religiösa, politiska korrektheten.

Det var ju det vi fruktade i våra mörka hopplösa stunder, att det är lika bra att ge upp innan vi når detta bittra faktum. Varför utsätta oss för risken, när det inte finns några garantier för kärlek och godhet?

Fast egentligen sär det nog tvärtom, det är han som utsätter sig, han som följer oss på vår dagliga via Dolorosa, han som avklädde sig sin himmelska skyddsdräkt, oåtkomlig för mänskligt lidande, och gör sig ödmjuk och sårbar, för att kunna identifiera sig med dig och mig.

Hjälper denna vetskap oss när vi håller på att gå under? När vi ändå inte vet om bönen befriar oss från ångesten och smärtan i ett ögonblick?

Hur kunde han i nästan samma andetag utropa ”Min Gud Min Gud, varför har du övergivit mig” och ”Fader i Dina händer befaller jag min ande”. Övergivenhet och tillit, sida vid sida. Tillit till Gud och livet, som är vår kamp att få behålla, trots känslorna av besvikelser och brustna relationer. Är detta det livsmod, som han vill andas in i våra utslocknade liv, för att vi på nytt skall våga tro, hoppas, älska…? Det som vi innerst inne vill, för att kunna mer än överleva i denna onda värld.

Idag kan vi  göra våra liv ”k-märkta”, dvs kvalitetsmärka dem med ”korset”. Det är det som vi gör när vi går fram med våra bördor, fysiskt nedskrivet på en bit papper, för att fästa det på korset, där det hör hemma…

En ”God fredag och ett Korsmärkt liv” för Jesu skull…

Pastor nilsson 100402

Stormig ”stilla vecka”, som börjar med tumultartat mottagande av Jesus, fortsätter med att grekerna vill lyssna in Jesus men får i stället ana den vånda han bär på – inte ens han har facit…det är på allvar…det är ingen som luras ”första april”

Kvällen för påskfirandet inleds med att Jesus personifierar tjänaren genom att ta handduken (vad kan handduken betyda i ditt liv?) och betjäna sina lärjungar. Samtalet går lite trögt, här blandas påskfirandets liturgi med hänvisningar till någon som skall förråda vilket skapar förvirring (tänk så lite vi känner varandra och inte minst oss själva!!), banala frågor  blommar upp i denna mycket märkliga kvällsatmosfär som egentligen visar att lärjungarna hade inte fattat någonting av vad Jesu liv och uppdrag gick ut på. Joh 14:5-9 Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” [6] Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. [7] Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.” [8] Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” [9] Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern?

Att inte Jesus packade ihop, gjorde himmelsfärd och en nystart med ett nytt gäng någon annanstans någon annan gång…

Men Jesus bryter inte ihop, han biter inte ens ihop utan han tar en kärleksfull ny sats och berättar om Hjälparen som skall komma och vägleda dem, om att det enda de behöver tänka på framöver är att förbliva (= vila, bo, stanna kvar för en kontinuerlig existens) i Honom för att bära frukt (= mogna i sina liv) så att de kan fortsätta den programverksamhet som Jesus sammanfattar i  Joh 15:12 ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.”

Så går han tillsammans med dem ut i den lilla trädgården Getsemane, vakar och ber i den ensamhet dit ingen kan följa honom. Styrkt av att ha fått ut sina tvivel och sin ångest (var någonstans finns ditt Getsemane?) är han beredd och villig att gå vidare i det som är hans livs kallelse.

Så kommer förrädaren, som följs av lärjungarnas förskingring, Petri förnekelse, de regelvidriga förhören, förnedringen och dödsdomens avkunnande. Därför kan han känna igen sig i vårt utanförskap, lidande och smärta. Så som vi kan öva oss i att fira nattvard som om vi själva varit där…

P nilsson skärtorsdag 100401