I veckan dog den polska poeten Wisława Szymborska, 88 år gammal.
Hon var en sparsmakad poet som bara publicerade omkring 300 dikter(!) under sin levnad.
1996 blev hon en högst ”ovillig nobelpristagare”, som i sin Nobelföreläsning talade om vikten av att för oss själva ständigt upprepa de bevingade orden som vidgar våra inre vidder, nämligen ”Jag vet inte…”
Häpnad och förundran genomsyrar hennes poesi; det är en livshållning att ständigt förvånas. Livet ska levas med öppna ögon och med en ständig fråga på tungan.
”Illa skötte jag mig i kosmos igår.
Jag levde ett helt dygn och frågade inget,
och förvånades inte över något.”
I motsats till Predikaren i Gamla Testamentet som skrev om ”Inget nytt under solen” formulerade hon med glimtens nyfikenhet i ögat att ”Allt är nytt under solen…”
Paradoxalt men alls icke motsägelsefullt vad jag kan se…
Med sin ironi och vardagsnära bilder visar hon påtagligt att tillvaron pågår hela tiden och att varje ny dag är ett underverk som man bör försöka ta till sig.
”Livet på jorden betalar du inte dyrt.
För drömmar, till exempel, inte ett vitten.
För illusioner först när de är förlorade.
För innehav av kropp, endast med kroppen.
Och som om inte det var nog
snurrar du utan biljett på planetkarusellen
och tjuvåker ut i galaxernas snöyra
genom tider så hissnande
att inget här på jorden ens hinner darra till.”

En hissnande vecka på vår gemensamma planetkarusell önskar pastor nilsson

Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se

Såg en del av Pingvinresan idag, en film gjord av Luc Jacquet.
Denna vackra film handlar om de fascinerande kejsarpingvinerna som en gång om året i tusental vandrar från havet 20 mil upp på land i Antarktis för att para sig.
När honan lagt ägget ger hon sig tillbaka till havet för att hämta mat medan hanen är kvar och ruvar ägget, tätt sammanpckade med övriga hannar i 40 graders kyla och blåst.
När ägget kläcks efter cirka 40 dagar gäller det för honan att ha kommit tillbaka i tid med den infångade fisken, eftersom ungen bara kan överleva i fyra dygn utan mat.
Så blir det dags för vandringen tillbaka till havet – för att så småningom göra om samma vandring igen och igen och igen…
Det känns som att det alltid är någon på vandring i pingvinfamiljen, en pågående enformig transport…
Mycket i livet handlar om transport.
Livet som en ständig transportsträcka…kan låta enformigt.
En oftast lång transport från födelse till död…
Och däremellan en massa små transporter… geografiskt och tidsmässigt.
Transport kommer från latinets ”trans” = ”över” och ”portare” =”att bära”.
Vi bär vårt liv över tid framåt…
I detta ”över-bärande” av liv kan vi ständigt få ta emot impulser, känslor och tankar.
När jag under tio års tid arbetade på pappersbruket i Klippan vid en skärmaskin, så brukade jag tänka att det var ett mycket utvecklande arbete.
Hade jag väl ställt in maskinen, så kunde jag tänka på allt annat…
Den yttre enformigheten blev då inget hinder, den var snarare en hjälp för mig att kunna ta in allt det som ville berika mig och få mig att bearbeta det.
När jag ser den här filmen så tycker jag helt plötsligt att pendlingen mellan Klippan och Helsingborg inte är speciellt enformig.
Vissa medpendlare kan göra den riktigt händelserik.
Det är bra att få lite proportioner på tillvaron…

En innehållsrik transportvecka önskar pastor nilsson

Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se

Predikarens bok i Gamla Testamentet är en bok i tiden.
Aktuell för nutidsmänniskan, som vore den skriven 2012.
Predikaren ser igenom tillvarons kulisser och avslöja intigheten.
Här följer några av de ord jag fastnade för:

-”Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden”, 3:11
-Bättre en handfull i lugn och ro
än två händer fulla och mycket möda,
ett jagande efter vind, 4:6
-Säg inte: ”Varför var det bättre förr?”
Det är inte av vishet man frågar så., 6:11
-Detta är vad jag kom fram till:
Gud gjorde människan enkel och rak,
men hon hittar på alla möjliga konster. 7:30

En vecka med rätta stunder önskar pastor nilsson

Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se

Har i veckan läst lite kring tiden som begrepp.
Blev uppmärksammad på hur det österländska tidstänkandet intimt var förknippat med väderstrecken.
Österlänningen var orienterad mot öster, världen och livet betraktades med ansiktet riktat mot den uppåtgående solen.
Väster blev därmed det okändas riktning, det som låg bakom.
(Som en följd därav blev norr=vänster, olyckans väderstreck och söder=höger, framgångens väderstreck.)
I vår kultur menar vi att det olevda livet ligger framför oss och det levda bakom oss, medan den forna Främre Orientens människor såg det rakt motsatt.
Nämligen att det förflutna är det som ligger framför oss, eftersom det är det enda vi kan iaktta. Det kommande däremot ligger bakom vår rygg eftersom det är obekant.
Visst är det spännande att möta ett annorlunda tänk, som vänder upp och ned på begreppen…
I varje fall så går det stick i stäv med vad jag brukar tänka och tala om, att man inte skall backa in i framtiden.
Man kan ju fundera över hur all den österländska visheten har kunnat födas med ett sådant sätt att betrakta tillvaron…
Eller är det på grund av detta synsätt den har tillkommit…?
Ett visst mått av ödmjukhet är nog på sin plats…
Jag skall försöka omvända mig och gå omkring kommande vecka och iaktta det som varit, så får jag se hur det går med den okända framtiden.

En god obekant vecka önskar pastor nilsson

Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se

Jag har haft kommunikationsproblem i veckan.
Kunde enbart prata i min mobiltelefon men ingenting höra.
Mycket irriterande.
Ensidig kommunikation blir ingen bra kommunikation…blir ingen kommunikation alls.
Ordet kommunikation kommer från latinets communicare som betyder dela, meddela, förena, göra gemensamt…
När vi möts så består vår kommunikation till 55% av kroppsspråket, ställning, gester och ögonkontakt, till 38% av röstkvalitet  och till 7% av innehållet eller orden som används.
Vi lyssnar alltså mera genom vad vi ser än vad vi hör…
I detta lyssnandets mellanrum skapas vår gemensamma förståelse.

Ett gott seende i dina möten under veckan önskar pastor nilsson

Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se

Det önskas mycket kring jul och nyår.
Vi önskar varandra God Jul och Gott Nytt År och däremellan önskar vi varandra goda mellandagar.
Men vad menar vi med allt vårt önskande?
Läste i förlaget Arguments samling ”Det är aldrig kört! ” om familjen, som när de skiljdes åt ”önskade varandra tillräckligt”.
Det var en önskan som gått från generation till generation och betydde följande:

”Jag önskar dig tillräckligt mycket sol
för att ditt liv ska vara ljust.
Jag önskar dig tillräckligt mycket regn
för att du skall kunna uppskatta solen.
Jag önskar dig tillräckligt mycket lycka
för att du skall bevara livslusten.
Jag önskar dig tillräckligt mycken sorg
för att även små glädjeämnen ska verka stora.
Jag önskar dig tillräckligt många vinster
för att du ska få allt du behöver.
Jag önskar dig tillräckligt många förluster
för att du ska uppskatta allt du har.
Jag önskar dig tillräckligt många välkomnanden
för att du skall klara av det slutliga avskedet.”

Ta emot denna önskan från pastor nilsson inför det nya året.

Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se

Gick i veckan förbi en god vän som arbetar i en bilverkstad i Klippan.
Hade med mig två av våra barnbarn, som frågade hejvilt om allt som fanns i verkstaden.
Bland annat var apparaten som balanserar hjul mycket intressant.
Hjul-balans…
Det fick mig alldeles osökt just i dessa dagar att tänka på behovet av ”jul-balans”.
Alltför många har skapat ett stressat schema för att försöka att få det precis så som det aldrig har varit eller någonsin kommer att kunna bli.
I den obalans som uppstår är det lätt att hamna i ett exklusivt spår, som exkluderar omgivningen.
För att finna julens harmoniska kärna behövs en välplacerad tyngd.
Texterna handlar om en Gud som väljer ett inklusivt spår, som inkluderar dem som andra exkluderar.
Julens tips är därför kort och gott: ”Gör som Gud-bli människa!”
Det ger både rätt slags mark-kontakt och en god stjärn-ledning…

En God Jul-balans önskar pastor nilsson.

Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se

Under min vistelse på ön Iona gjorde vi en pilgrimsvandring till Colomba Bay, där Colomba landade med sin läderbåt år 563 på flykt från Irland.
På stranden fanns miljontals stenar, vackert slipade genom de ständigt återkommande rytmiska vågrörelserna.
Allt det kantiga hade så småningom stötts och nötts bort.
En slående likhet med livet.
Mycket handlar om att slipas…
En del människor tror att deras personlighet ligger i kantigheten, och är livrädda att bli mjuka i kanten.
Men tänk om det är med personligheten som med stenen.
Allteftersom nötningen pågår kommer mönstrets skönhet i stenen ännu tydligare fram.

En slipad julvecka önskar pastor nilsson.

Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se
eller gå in på www.slottshagskyrkan.se .

Ps Nästa veckobrev kommer redan på julafton

Så har jag äntligen varit på Iona, en ö som ligger på den skotska västkusten i ögruppen inre Hebriderna. Fick denna resa som ett erbjudande från församlingen för några år sedan, men först nu var det läge för mig.
Att åka dit kändes som att fara till världens ände. Flyg till London och Glasgow, tåg till Oben, färja till Craignure, buss över ön Mull till Fionnport för att sedan ta färjan över till Iona. Sedan kommer man inte längre. En ö med 110 bofasta personer och med 100 000 besökare per år.
Den Helige Columba kom som flykting till Iona från Irland år 563 och byggde upp ett klosterliv, som under århundranden växlat i intensitet. På 1930-talet kom den skotske prästen George MacLeod och initierade en restaurering av munkklostret vilket ledde fram till den nuvarande ekumeniska kommuniteten Abbey Church som med sin stab och sina volontärer välkomnar pilgrimer och gäster från när och fjärran. Denna vecka var vi tio gäster från olika länder. Jag var ensam från Sverige.
Iona Abbey präglas av en atmosfär av praktisk andlighet, där inre reflektion och gemensamt gudstjänstliv, medverkan i dagliga sysslor samt bearbetning av frågor kring hur vi förvaltar Guds värld vävs samman. Följande bön beskriver väl det integrerade förhållningssättet:
”KRISTUS – bakom mig och framför mig, under mig och över mig, med mig och i mig, runt omkring mig, när jag stiger upp och när jag lägger mig, i varje hjärta som tänker på mig, i var mun som talar om mig, i varje öga som ser mig, i varje öra som hör mig.”
Allt detta blandat med den skotska varma gästfriheten, de märkbart kyliga vindarna och mina egna samlade reflektioner skapade i enslighetens ateljé gör att jag instämmer med MacLeod när han skriver att ”Iona is a thin place – only a tissue paper separates the spiritual from the material”.
En tanke jag bl a bär med mig hem är, visst kan varje plats bli en ”tunn” plats, eller..?

En ”tunn” vecka önskar i alla fall pastor nilsson.

Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se

Vill du läsa mer om Iona, gå in på www.iona.org.uk

Har allt gått enligt planerna så är jag på ön Iona vid Skottlands västkust när detta veckobrev sänds ut av Erik, min trogne web-master.
Om detta skall jag med all säkerhet återkomma.
Men med tanke på den stundande nobelfesten kan jag inget annat än påminna om en av Tomas Tranströmers dikter – för mig nyupptäckt:

”Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det
Men det är nödvändigt.
Världen är en.
Men väggar…
Och väggen är en del av dig själv-
man vet det eller vet det inte men det är så för alla
utom för små barn.
För dem ingen vägg.
Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.
Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar:
”Jag är inte tom, jag är öppen”.

En öppen vecka önskar pastor nilsson.

Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se

Vill du prenumerera på Lennarths veckobrev? Anmäl dig här!