Gud, gör dörren till detta hus vid nog
att ta emot alla som längtar efter kärlek och gemenskap,
trång nog att utestänga all avund, högfärd och trätlystnad. 
Gör dess tröskel så slät att den inte blir en stötesten för barn eller vilsna fötter,
men så hög och stark, att den tvingar frestarens makt tillbaka.  

Denna ”bön för Guds hus” uttrycker samma sak som vi alla sysslar med: att försöka maximera det goda och minimera det onda i livet.  Och vi vet hur svårt det är. Ständigt måste vi väga möjligheter mot risker i en värld där det onda är en verklighet som inte kan önsketänkas bort. Ofta gäller det att ta det onda med det goda – och att nöja sig med det minst onda.

Detta är temat även i bibeltexten från Johannes 10, som ger oss bilden av en fårahjord och en herde (inte helt olik den fondbild som finns i Slottshagskyrkan).  Samma bild finns i många olika varianter genom hela bibeln för att förklara relationen mellan Gud och hans folk, hans församling.  Men den används också för att beskriva dåligt ledarskap, onda herdar som bara tänker på sitt eget bästa, som lämnar fåren och flyr när det onda hotar.

Själva har vi kanske ibland tyckt att församlingen, som skulle vara det godas plats i denna vilsna värld,  påminner om en skara yra höns, en  krävande verksamhetsmaskin eller en klubb för inbördes beundran – knappast motsvarande bibelns idealbilder av kristen gemenskap. Ändå har många av oss valt att stanna där.  Vad vore livet utan församlingen?

Hur en gemenskap utvecklas beror till stor det på ledarskapet. Och kyrkligt ledarskap är under hård granskning i vår tid, inte bara i katolska kyrkan.  Vilket ledarskap kan man lita på?  Vilka lyckas övervinna det onda med det goda, och inte med något ännu sämre (Rom 12)?

Många av oss vet att det är lättare sagt än gjort att hålla ogräs borta från trädgården.  Frågan är om vi måste. Har inte Gud skapat ogräset också?  Liksom han skapat de vargar som hotar fårahjorden?  Men måste vi då inte värna de små och svaga, ”barn och vilsna fötter”? 

När och var fanns den mänskliga gemenskap som präglas helt av det goda och där allt ont finns utanför?  Vad säger vår erfarenhet?  När i våra liv var det som bäst med denna balans?

                        LåW-Ord 2010-04-17

Om det är något man kan ha – och har – åsikter kring så är det den femte kvaliteten i NFU, nämligen ”Inspirerande gudstjänster”.

En församling i Sollentuna ger en gudstjänstgaranti ”Du får tiden tillbaka om gudstjänsten var dålig”, besökaren ersätts med att någon församlingsmedlem skottar snö eller putsat fönster o dyl den förlorade timmen…

Gudstjänsten är det ”offentliga fönster” som förstagångsbesökaren möter liksom den trogne medlemmen som är där för 254:e gången – och förväntas beröra dem båda.

Fri eller nedskriven liturgi, längden på och innehållet i predikan, vilken typ av sånger/psalmer…orgel eller gitarr och trummor, komponenterna är oräkneliga…förväntningarna är oräkneliga…skulle jag känna in alla förväntningar så hade jag vänt i dörren…det är omöjligt att tillfredsställa…

Låt oss bara se vad vi kom fram till som ett ”vi vill” när vi funderade kring gudstjänsten för något år sedan i vår församling.

Gudstjänsten är en mötesplats där människor möts i Guds närvaro, där vardagen får plats i gudstjänsten och gudstjänsten kan fortsätta i vardagen…

Vi vill en gudstjänst fylld med glädje och frimodighet där vi på olika sätt riktar och uttrycker vår tacksamhet och kärlek till Gud.

Vi vill en gudstjänst där bibelordet och bönen möter människors andliga behov och blir redskap för en fördjupad gudsrelation.

Vi vill en gudstjänst där den gudsbild vi förmedlar är en förlåtande Gud, som  inbjuder till reflektion och utmaning.

Vi vill en gudstjänst där vi utgår från ett gemensamt centrum med våra olika personligheter och gåvor och möts i försonande mångfald.

Vi vill en gudstjänst som utmärks av entusiasm och glädje tillsammans med känslan av att vara på helig mark, där Anden verkar.

Vi vill  en gudstjänst som föder en längtan efter handling och ger avtryck i vardagen,  en plats där vi möts i sorg och glädje, där vi delar styrka och svaghet.

Vi vill  en gudstjänst där människor berörs i sin ande och känsla, sitt förnuft och sin vilja.

Vi vill en gudstjänst där var och en är delaktig och behövd och där allt och alla är delar som påverkar helheten i mötet med Gud och våra medmänniskor.

Det är mycket som en gudstjänst skall innehålla…

Den kristna gudstjänsten har sitt ursprung i  att de första lärjungarna efter Jesu uppståndelse samlade på den första veckodagen efter sabbaten (Joh 20:19-20) för att berätta för varandra ”Jesus har uppstått!” Herren lever! Gud har uppväckt honom från de döda! Kärleken segrar trots allt! Varje söndag är en påskdag! I Jesu namn!

En återspegling av den gudstjänst som ständigt sker i det himmelska…

Det märkliga är dock att i samma gudstjänst kan någon sitta och bli mycket välsignad och någon annan tycka att det saknas ande och liv…hur är detta möjligt? Kan samma gudstjänst vara fylld av Guds Ande och tömd på Guds Ande?

Eller är det så att en hel del av det som vi upplever av andlighet egentligen är själsliga…? Utslag av våra känslor, som triggas igång av sånger som får oss att minnas, förkunnelse som är tilltalande därför att talaren säger det som jag tycker om att höra..? Eller som inte tilltalar mig…

Ja, det är klart att det är så…vi hänger ihop, och för att förstå andlighet behöver vi se sambanden som finns, se att andliga upplevelser är komplexa och  berör oss i hela personligheten.

Detta leder mig till en ödmjukhet när jag försöker bedöma hur det ser ut, det är inte så enkelt som att alla borde se och göra det som jag gör…

Men tillsammans kan vi utföra det ingen av oss kan göra själv

Vad är det som inspirerar mig? Dig? Oss?

Inspirera kommer av ”inandas” ,vad är det som inandas i mig…

Vi läste texten 1 Thess 5:9-26

Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden utan till att vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus, [10] som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover. [11] Därför skall ni trösta och bygga upp varandra, så som ni ju också gör. [12] Vi vädjar till er, bröder, att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, som står i spetsen för församlingen och vägleder er. [13] Visa dem den största kärlek och uppskattning för allt vad de uträttar. Håll fred med varandra. [14] Vi uppmanar er, bröder: tala de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha tålamod med alla. [15] Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva alltid efter att göra gott, mot varandra och mot alla andra.

[16] Var alltid glada, [17] be ständigt [18] och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. [19] Släck inte anden, [20] förakta inga profetior [21] men pröva allt. Ta vara på det som är bra, [22] och avhåll er från allt slags ont. [23] Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. [24] Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.

[25] Bröder, be också för oss. [26] Hälsa alla bröderna med en helig kyss. Lova mig i Herrens namn att alla bröderna får höra brevet läsas upp.

[28] Nåd från vår herre Jesus Kristus åt er alla.

Först ett hopp, grundat på det som redan har skett med Jesus, vårt liv i församlingen hänger på tro och hopp som en tvättlina mellan Jesus död och uppståndelse och det som komma skall…

Sedan kommer uppmaningarna, fyra av arton  är typ förmaningar så som vi tänker oss förmaningar (det är detta vi kan kalla för ”nådens obalans”) , övriga är idel uppmuntran, ungefär som att säga ”det här vill Gud med ditt liv, skulle du vilja det också…?”

Grundtänket är att det handlar inte om vilken form eller vilken stil utan att Guds Ande verkar i gudstjänsten… ”Släck inte anden…” 1 Thess 5:19

Inspirerande gudstjänst, vad är det för bilder vi har…

Ofta tror jag vi tänker tillbaka…och jämför med nuet och då är risken att vi söker ett mönster, om vi sjunger den sången så händer kanske det…, om vi säger det på det sättet, då så…

Om vi tänker på barn och lekfullheten, så är det växling av struktur och frihet, fascinationen och fantasi, verkligheten blir sagolik och det sagolika blir verkligt, se slutet i Olle Adolfssons sång:

Där finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem.
Alla är barn, och dom tillhör  det gåtfulla folket

Tänk en vitsippsbacke i april-maj –en upprepning med variation, det är inte samma vitsippor som förra året, men de liknar dem så man skulle kunna tro att de ”gick igen”.  Så är det med livet, det är ständigt ”nu”, ”idag”, ”här” ”idag är frälsningens dag”

När lagiskheten söker att reprisera  så är det formerna, det yttre, strukturerna medan

när evangeliet gör repriser, så är det liv, nytt innehåll, även om vi har sett det förut (jfr vårens vitsippsbackar), en upprepning med variation

Och om evangelium övergår till att bli lag – då finns inget evangelium…?

”Släck inte anden…” vad kan det innebära…

Släck inte entusiasmen – även om det ser ut att vara tokigt…men rätta till…

Kväv inte viljan…genom att ifrågasätta/fördöma

Blås inte ut ljusen…genom att vara arrogant,

”En tynande veke skall han inte utsläcka…”

Att våga se bakom/under/över ord och handlingar

Pröva allt – men behåll det goda, det som bygger upp och inte splittrar

Om denna atmosfär finns, så blir inte bara gudstjänsten utan kyrkkaffet, och livet mellan gudstjänsterna ett gott liv, fyllt med närvaro och beröring…fyllt med lekfullhet och glädje

Ords 8:29-31
när han satte en gräns för havet
och vattnet stannade där han befallt,
när han lade jordens grundvalar,
[30] då var jag som ett barn hos honom.
Jag var hans glädje dag efter dag
och lekte ständigt inför honom,
[31] jag lekte i hela hans värld
och gladde mig med människorna.

Kyrkan är en plats för ”hemspråksundervisning”.

Vi får hjälp att förstå och identifiera Gud, genom Ordet och genom bönen och genom samtalet och genom att tillsammans få gestalta Gud.

Andligheten – liksom Gud- finns överallt, men i församlingen får Gud ett ansikte i Jesus och i varandra. Gud som ett mysterium blir en personlighet att få relatera till.

Tre-enigheten blir ett sätt att benämna Gud i Fader, Son och Ande och också spegla vår tredimensionella tillvaro i kropp, själ och ande.

Mångfalden blir inget hot mot enheten utan är snarare en förutsättning för densamme.

De sakramentala drag som kyrkan ideligen övar på – i vår situation dop och nattvard – speglar detta, och är en sorts gudomlig pedagogik som får oss att kunna vara delaktiga i det som vi inte kan förstå eller omfatta.

Dessa konkreta redskap hjälper oss att få en balans i yttringarna mellan individualitet och kollektiv, som lätt kan bli två ytterligheter…

Andlighet utanför kyrkan (ärligt talat innanför också ibland) tenderar att handla om ”mig”, ”jag”, ”mitt” och att stanna därvid. Vi ser en framväxande privatreligiositet , som blir rätt så osynlig mitt i vår sekulariserade tid.

Kyrkans primära uppgift är att gestalta en gemensam tro och andlighet, från ”jag” till ett ”vi”, från ”mitt” och ”mina” till ”vårt” och ”oss”. En gemenskap växer fram, där vi kan dela erfarenheter, och där mångfalden inte utgör något hot, om vi nu inte vill framtvinga det vi har upplevt exakt på de andra…

Tabernakelmodellen i Gamla Testamentet med det allra heligaste, det heliga och förgårdarna ger en bild av hur våra olika förgårdar/mötesplatser leder oss in i ”min Guds relation” och ”vår gemensamma Gudsrelation” .

Dopet t ex handlar om ett handlande med individen som leder oss in i kollektivet Guds församling. Vi dör från ett beteende som handlat om oss själva för att övergå in i Kristi kropp, från ensamhet till delaktighet.

Nattvarden pekar på samma fenomen, från början är det ett bröd – en enhet som bryts ner i småpartiklar och där Jesus – som livets bröd – går in i detta nedbrytande för att kliva in i den allra oheligaste splittringen och genom sin död och uppståndelse skapa förutsättningar för ett nytt människosläkte – Guds folket.

En ekvation kan se ut så här: (Kristus + jag) x de andra = ekklesia

(de församlade = församlingen)

”Vi” = jag + du + den andre, församlingen öppnar för en inklusivitet – icke av denna världen

Kristen tro handlar därför om en inövning och en utövning av kristen tro, därför upprepar vi nattvarden gång efter gång, att ”minnas” genom den praktiska upprepningen vi tillsammans gör.

Och det sakramentala draget är inte i första hand att vi gör allting likadant varje gång, utan att vi varje gång vi gör det får en uppmuntran att förverkliga detta i våra egna vardagliga liv.

”Så ofta ni gör detta…”

Till den första kristna församlingen hörde brödrasammankomster – både för män och kvinnor, dessa hörde till gudstjänsten och bestod av en måltid som avslutades med nattvarden. Till den gemensamma måltiden medförde var och en ur sitt förråd, för att sedan fördelas bland alla.

Hos församlingen i Korint hade detta skett att var och en behöll för sig själv det de tagit med sig och man grupperade sig i kotterier, styrda av ekonomiska faktorer.

När Paulus talar om att fira nattvarden på ett ovärdigt sätt så handlar det alltså här främst om att ”göra skillnad mellan människor”…, inte känslan av ovärdighet som kan komma över oss alla, och som egentligen är ett gott tecken på att man är ”värdig”…

Vad menar Paulus när han skriver i 1 Kor 11:29 att ”den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller (=att urskilja kroppen), han äter och dricker en dom över sig”

1. Genom måltiden går vi på upptäcktsfärd, vi upptäcker Kristi kropp, vi upptäcker att vi tillhör varandra, vi ser Kristus i varandra
2. Kan man utläsa att varje måltid skulle vara en Herrens måltid ?

Herrens måltid blir då inte bara en liten religiös del utan genomtränger hela livet! Allt blir heligt genom denna heliga handling, inte genom vidskeplighet eller magi utan att genom trons öga upptäcka Gud överallt och bland alla.

I Herrens Heliga Måltid så bröts alla sociala och politiska gränsdragningar.

Den man åt tillsammans med var man på samma nivå med.

Här satt slaven och dess ägare vid samma bord. Genom att äta tillsammans på detta revolutionerande sätt, så föregrips Guds framtid i det Messianska riket. Att ”bryta brödet” betyder i konsekvens att dela det dagliga behovet av mat och att öva att dela vardagen med varandra.

Vad det kan betyda för oss idag kan vi ju stilla fundera över.

Det kan lätt bli ytterligare ett måste – men se det istället som ett nytt avstamp för ett engagemang och ansvarighet som är vår kallelse in i denna världen.

Det skulle lätt kunna bli att vi dömde varandra utifrån det vi ser, men observera att när den personliga ansvarigheten nämns i 1 Kor 11:28 så står det att ”var och en prövar sig själv”- inte att ”vi skall pröva varandra”.

lennarth 090906

Matteus 25:14-30

När kommer han…? Detta är skrivet nästan en generation senare efter det att Jesus gjorde sin himmelsfärd , han som sade ”Jag kommer snart…”

Tre berättelser följer på varandra. Brudtärnorna som väntade, de tre tjänarna med sina olika talenter och skiljandet mellan de goda och de onda. I väntan, under väntan agerandet och efter agerandet kommer domen/krisis

Allt hänger ihop, från hjärtat utgår impulserna till handlingarna…

I dagens text lämnar husbonden över sin egendom till att handhas av tre tjänare med hans auktoritet, de två arbetar och fördubblar medan den tredje gräver ner sitt ”pund” och blir så småningom fråntagen sitt enda pund. ”Var och som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han har…”

Det verkar inte rättvist…

En bild: Tänk om du blivit inlåst med tre andra i ett mörkt utrymme, och när ni så småningom mödosamt grävt er ut, en av er långsamt plockar fram en nyckel han hela tiden haft i sin ficka, men han har inte vågat plocka fram den för ”tänk om den inte passade…”

Kommer ni övriga att ha förtroendet kvar för honom…?

Alla har vi fått gåvor – vi har fått livet, tiden, vår personlighet med dess begåvning, andliga gåvor som komplement. Allt detta är nycklar, att användas vid rätt tillfälle. Församlingen skulle kunna vara den trygga övningsplats där vi får testa med ”glimten i ögat”.

Att vara förvaltare är att vara en god ekonom, att planera, beräkna, ta risker och satsa för att kunna få tillbaka.

Gott förvaltarskap önskar p lennarth 090809

Kol 1:13-20, 3:5-17

Paulus brev till Kristi kropp i Kolossai tar itu med den grundläggande missuppfattningar som rådde, nämligen att bara anden är god, materien var ond! Fel säger Paulus och hänvisar till att den osynlige kosmiske Kristus blev den konkret synlige Jesus, (1:15,17) ”själva kroppen är Kristus”

Utifrån detta beskrivs att ceremonier, ritualer och förbud är bara skuggbilder (2:11-23), ett asketiskt liv leder till högmod (2:20-23), änglar skall inte tillbes (2:16), det behövs ingen särskild kunskap (=gnosis) för att bli frälst (2:2,18) och konsekvensen av ett liv i efterföljelse speglas i en förändrad livsstil (3:1-17), som berör alla relationer (3:18-4:1), i familj och på arbetsplatsen. Ingen/inget undgås.

Grunden till allt detta heter försoning och försoningen uppkommer genom ett konkret offer – Jesu död på korset.

Försoningslidandet är klart men trots det säger Paulus att han lider ”det som ännu fattas i Kristi lidanden” för Kristi kropp…

Det finns alltså en ”Kristus-bedrövelse” att uppfylla (Apg 9:16)

som även kallas att ”lida för Kristi namns skull”.

Försoningen är klar, men att lida in ”Kristus-kroppens” försoning in i denna världen är den kallelses kamp som är Kristi kropps –församlingens- uppdrag.

Jesus inkarnerades till sann människa– också vi behöver bli inkarnerade för att bli sant mänskliga. Det ”trångmålet” är efterföljelsens ”nålsöga” och leder oss till ett praktiskt andligt liv som får dagliga konsekvenser i ord och handlingar (3:17).

p nilsson 080914

Församlingen som Kristi kropp är vår stora utmaning och Guds stora erbjudande till oss att få ta del av, som varken är individualistiskt isolerande eller kollektivt utslätande av personligheten utan leder till att ”alla andras frihet utvidgar min egen frihet till det oändliga”.

Våra rädslor hindrar oss från att bli fria, orden här vill hjälpa oss till frihet!

Bakgrunden till orden i Efesierbrevet är
1. Kristi total herravälde (1:19-23)
2. Guds bestämmelse angående oss (2:10)
3. Guds plan att nå ut till alla med de goda nyheterna (3:10)
4. och att detta skall ske genom Kristi kropps fungerande enhet på denna jord, vilket berör samtliga relationer människor emellan.(4:10-16)

Sann frihet står alltid i förhållande till något/någon.

Den frihet som Kristi kropp erbjuder är
1. att få bidra med den gåva som Gud lagt i våra liv och
2. att därmed bli beroende genom att bli mottagare

Här handlar det om att stötta och hjälpa varandra genom att ha fördrag med varandra i tålamod, kärlek, att sträva efter att med fridens band bevara den andliga enheten…(Ef 4:3,4) och nå fram till trons enhet (4:13)

Tron växlar i våra liv, barnets tilllit, tonåringens provokationer, den vuxnes målmedvetna arbete och den äldres mognande tillit…men föremålet för vår tro växlar inte!
En enda kropp
En enda ande
Ett och samma hopp
En är Herren
En är tron
Ett är dopet
En är Gud och allas fader

Kallelsen handlar om något större – vi gestaltar tillsammans ett uppdrag som för oss ut ur själva, ut ur vår egoism. Det är inte längre ”mitt” projekt utan ”vårt” projekt som gäller.
Ef 4 betonar tjänstegåvornas funktion att bygga upp hela kroppen till fullkomlighetens mognad och bredd genom att varje del hjälper och stöder, med just sin kraft – i kärlek…

Tjänstegåvorna skall inte utföra jobbet utan ”göra de heliga mera fullkomliga” (telois=nå fram) så att det blir en växt i alla avseenden. Huvudet=Kristus ger signalerna som hela kroppen gemensamt gör bäst i att lyda, annars blir det spastiska okontrollerbara rörelser.

Vill jag ställa mig till förfogande?
Vill jag vara en mottagare av vad Gud har i beredskap för mig?
Vill du kliva in i de förutberedda gärningar som Jesus förberett.?

I Kristi kropp är det så att vi får ge vad vi har
och ta emot vad vi kan få…

pastor nilsson 080907

Vi lever i en individinvalidiserad värld och tid, där vi kastas mellan kollektivets anonymitet och den individisolerade anonyma människan och förgäves söker ”friheten utan asterisk”

Johan Aspelin skriver i sin bok ”Suveränitetens pris” då han en kritisk jämför självhjälpslitteraturen med Martin Bubers beskrivning av det mellanmänskliga mötet.

Buber beskriver skillnaden med att leva utifrån sitt väsen och att leva utifrån bilden, dvs att leva essentiellt (ur sitt ”esse”) eller utifrån det som jag vill ge intryck av (ur sitt ”göra”)

Programmen idag går ut på att individen ensam skall göra om sig själv för att bli sig själv…

Buber hävdar att i mötet med den verklige andre sker något med mig, min personlighet kliver fram och jag mognar…

Brottningskampen är inte ny, redan i paradiset försöker sig mänskligheten på ett självhjälpsprogram som skall ta dem till de högsta höjder men de faller djupt in i ensamhet och övergivenhet.

Paulus prickar rätt när han skriver att Jesus är den andra  människan 1 Kor 15:45

Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv.

Då kan man ju tänka att det andliga inte blir greppbart – men det förhåller sig på precis motsatt sätt. Johannes skriver  i Joh 1:14-15

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Människan försökte att bli Gud och förlorade sin mänsklighet, Gud blev människa och är starten för en ny mänsklighet. ”Först människa sedan kristen” formulerar en av de första kyrkofäderna –Irenaaeus – detta levnadssätt för den kristna kyrkan på 100-talet

Gör som Gud bli människa..”

Frälsningen konstitueras  genom en ny kropp

Andlighet är något konkret, andlighetens fara är att vara individualistisk och spiritualistisk

Församlingen är Kristi kropp (obs! det är inte bara en illustration!) fortsätter att vara Kristi kropp, Frälsning är att genom Anden bli till i en samma kropp (12:12-13)

Det genomsyrar Paulus tänkande kring församlingen med tjänster, gåvor och  karaktärer,

Rom 12:4-5

Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.

Brevet till församlingen i Korinth är skrivet i en konflikt som berör frågan om vad som är andlighet, vishet och mysterium. De ville definiera andligheten utifrån en inre och dold natur, men Paulus hävdar att andligheten bestäms utifrån sin kroppslighet och sina relationer med andra kroppar (det gör även t ex Johannes  4:7ff och Jakob 2:14 i sina brev)

I nattvardstexten lyser detta fram

I l kor 10:15-17 är det svårt att veta vad Paulus menar, det är omöjligt att skilja delaktigheten med Kristi kropp från den kroppsliga föreningen i en fysisk gemenskap

1 Kor 3:16  Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?

1 Kor 6:15  Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar?

I skapelsen finns en svaghet inbyggd, ensamheten är inte god, tillhörigheten är Guds signalement i våra liv

Nattvardstexten betonar ytterligare nödvändigheten av samklang mellan tro och liv, ”ty den som äter och dricker utan att urskilja kroppen…äter en dom över sig” i 1 Kor 11:29

Församlingskroppen är ett sakrament där vi förmedlar nåd till varandra

Genom att andlighet inte kopplas till indvidualistiska och elitistiska upplevelser betyder det att primärt handlar genuin andlighet hur vi behandlar varandra, i hanterandet av våra konflikter avläses var vi befinner oss 1 Kor 3:3 För om det finns ofördragsamhet och strid hos er, har ni då inte kvar er gamla natur och lever på vanligt mänskligt vis?

Försoningens ämbete utgår från den Jesus som blev sann människa på vår jord…

Paulus utgår från Jesu föredöme  (matt 4) hur Jesus-  när frestelsen kommer att göra något för sin egen skull säger bort det och inväntar till det han gör kan bli till välsignelse för de andra

1 Kor 10:24    Sök inte ert eget bästa utan andras.

För honom är det otänkbart med en andlighet där den enskilde inte använder Andens gåvor till andras uppbyggelse (1 Kor 12:7 Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.)

I kap 12 behandlas de olika andliga gåvorna och poängen är just detta att det är olikheterna som får kroppen att hålla samman eftersom det är samme Ande som ger gåvorna

Enfalden söndrar, låser fast och förminskar, för då håller vi hårt fast vid de bilder vi själva fått, medan mångfalden tänjer, är kreativ,  håller samman, treenighetens  avbild finns i kroppens karismatiska mångfald i enhet, vi utgår från vår essens- vårt esse!

Varning utfärdas mot att dels utsöndra sig själv från helheten genom att uttrycka att jag vill vara något/någon annan än den jag är, v14-20 dels mot att utsöndra den/de som jag inte tror mig behöva i kroppen.

Oavsett position och uppgift bör alla delar visa varandra samma omsorg (v 25) eftersom alla inte kan/skall göra allt (27-30)

Att leva i Kristi kropp är att överlåta sig åt en gemenskap där man förlorar kontrollen över sitt eget liv och tillåter sig att ”dö” i en ömsesidighet man inte själv kan kontrollera (Martin Bubers mellanmänskliga rum)

Alla andras frihet utvidgar min egen frihet till det oändliga.

Den stora gåtan är hur vi skall kunna konkretisera detta, att vår frihet inte beskär varandra utan ytterligare befriar varandra

Kanske Kärlekens kapitel 13, som  går som en röd tråd genom kroppen ”en väg överlägsen alla andra” i kap 12 v 31 kan vara en ”metod”.

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. [2] Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. [3] Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

[4] Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. [5] Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. [6] Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. [7] Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

[8] Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. [9] Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. [10] Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

[11] När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. [12] Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

[13] Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Det är kärlek som gör att jag blir delaktig i det jag gör, att det jag gör hänger ihop med mig och därmed också hänger ihop med kroppen

I kapitel 14 möter vi texter om bla församlingsmötet där vi söker ”the mind of Christ”, målet är uppbyggelse av hela församlingskroppen

1 Kor 14:26  Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp.

De olika gåvorna, tjänsterna, frukterna är gåvor till varandra och till kroppen att söka Guds vilja för oss tillsammans.

pastor nilsson 080824

09.00  Brödsbrytelse (Nattvard) på stranden
10.00  Fika
10.30  Introduktion av temat, vi möts i olika grupper
13.00  Lunch
14.00  Diverse aktiviteter/planeringar/fika
17.00  Gudstjänst, som vi gör tillsammans för att sedan övergå till
18.00  Grillning …

Pris: 150 kr/per vuxen, 90 kr/5-10 år, 0-4 gratis. Max familjepris: 400 kr
Anmäl dig till pastor@slottshagskyrkan.se, till expeditionen eller på lista i foajén före 24 augusti!!!

OBS!!! Anmäl specialkost!

Lördag 26/4
Kl 14 Hur uppstår identiteten i en person – och i en församling?
Kl 16 Hålla ihop eller falla i bitar; om öppenhetens risker, (samtal om syndkataloger på gott och ont genom tiderna)
Kl 19 Att bli vis eller envis; om villkor för mänsklig och andlig mognad.

Söndag 27/4
Kl 11 Gudstjänst, Larsåke W Persson, Carolin Carlman
Insamling till församlingsutveckling och pionjärarbete