Text: 3 Mos 16:15-16, Hebr 7:24-27, Joh 11:46-57
Tema: Försonaren.
Försoning… ett vackert ord med så viktigt innehåll att det svindlar.
Och samtidigt ett så omöjligt ord att ge riktigt innehåll åt.
Benämningen ”försoningsstrider”, dvs att strida om vilken försoningslära som rätt tolkar, kan ge en indikation på svårigheterna.
Teologen Gustav Aulén har haft stort inflytande med sina tre modeller, den dramatiska/klassiska, den objektiva och den subjektiva försoningsläran. Modeller som kan sammanfattas som svar på frågan : Vari ligger hindret för gemenskapen mellan Gud och människa? Utanför Gud och människan, hos Gud eller hos människan…? Och vem är i så fall subjekt och objekt i handlandet? Förändras Gud? Vem är ansvarig för Jesu död? Vad är försoningen övergång från och till? Var landar Jesu död på korset..?
Fler frågor än svar…
”Det var inte mitt fel” – en klassisk kommentar som ekar genom världshistorien
Adams och Evas har gett oss ett manus, som repeteras med oändliga variationer.
Allt för att komma undan konfrontation – och därigenom också försoning – för om ingen har gjort något fel, varför behöver vi då försonas? Försoning förutsätter att någon/några har brustit så att relationer har skadats för att på nytt mötas för att starta om igen.
”Det är då både synd och skam”…finns ett uttryck från förr
De första människorna drabbades av skam, när de klev utanför sin tillåtna zon – och inte ville erkänna det
De försökte bli något annat än det de var ämnade till – ”gud”
De förlorade sin äkthet –autensitet- när de försökte fly undan sitt an-svar och kastade skulden på någon annan och återfick skulden som –just- skam
Synden -att missa målet – handlar både om relationen till den Gud som har skapat oss, de människor som finns omkring oss, skapelsen omkring oss och oss själva, allt och alla blir skadat.
Skammen att ha gjort något som är fel utan att egentligen kunna ta reda på det/vilja ta reda på det gör något med oss, skulden handlar om vad vi har gjort, skammen handlar om vilka vi är, vi blir skamfyllda, ”skammade”, en skamkedja kan se ut så här:
Förlägen-Förvirrad-Fördummad-Förnedrad-Förtvivlad-Föraktad-Förlamad-Förintad
Skuld som flyter omkring är livsfarlig, den häftar vid, den smittar, så fort den ser en liten öppning så hugger den till, och vi värjer oss, skyddar oss, fjärmar oss för att inte bli utsatta för detta, vi längtar efter att bli befriade samtidigt som vi inte vågar utsätta oss för befrielsen…
Där söker vi genvägarna
Någon behöver samla upp skulden och skammen, för att sedan proportionellt hantera den.
Det blev – syndabocken – som var lösningen…, 3 Mos 16 handlar om detta, någon som bär bort skulden, så påtaglig är den, ”inkarnerad i syndabocken…”
”Titta där går min synd/skuld/skam”
Syndabocken pekar framåt mot Jesus, som blir syndabocken i en dubbel bemärkelse, först blir han ett med människan (inkarnation-i köttet) och sedan blir skulden och skammen ett med honom – så ett att t o m ett kort ögonblick gör att Fadern vänder bort sitt ansikte från Sonen…”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig” – eller är det enbart Jesu egen känsla som övermannar honom i det ögonblicket..?
Uppståndelsen är kvittot på att allt är förlåtet, skulden är betald
2 Kor 5:17-6:2 Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. [18] Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. [19] Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. [20] Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud. [21] Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.
Detta är evangelium om försoning.
Detta är församlingens uppgift, detta är vår uppgift…
Hur tas då detta emot…?
Alan Mann, teologisk konsult har skrivit boken ”Försoning för ett ”syndlöst” samhälle…”
Han funderas så här:
Det stora projektet som vi arbetar med (”på eget initiativ”) är ”oss själva”.
Det ”ego” som är mig själv, får ibland obeskrivliga proportioner – för att också ibland helt saknas…
Självförverkligandet drivs utifrån denna osäkra bas och vi själva och människor omkring mår dåligt
Vad händer när denna människa möter t ex syndabekännelsen i våra kyrkor?
Hon upplever det som att Gud vill ta ifrån henne det enda hon har kvar – sig själv
Gud blir i denna situation inte någon räddare utan brottsling.
Den enda som nutids-människan har syndat emot är sig själva, att inte tillgodose sig själv tillräckligt – eftersom ingen annan gör detta så måste jag ju själv göra det…
När hon står framför spegeln så säger hon ”mot mig allena har jag syndat och gjort vad ont är i mina ögon”
Det som i Guds ögon är synden med stor ”S” är i människans ögon det enda rätta…
I st för att inse vår begränsning så lever vi som om vi är obegränsade
I st för att säga ”Det var mitt ansvar” så säger vi ”det var inte mitt fel”
Så letar vi syndabockar i vår närhet …och offrar dem…
Jesus är syndabocken…
Jesus är inte ”maktlös” utan manifesterar Guds Rikets makt genom att tjäna på ett annorlunda sätt
Försoning blir en frälsande ordning i vilken Gud verkar för att rasera de murar som rädslan/ fiendskapen byggts upp människor emellan
”En skamskadad människa kan inte läka på egen hand. Hon behöver en gemenskap där hon slipper dö av skam, men lär sig att dö bort från sin skam. En kyrka och en andlighet värd namnet är en plats där skamfilade människor tryggt kan dö – och födas på nytt. En sådan kyrka har vunnit sin styrka genom att själv dö många dödar. Det hopp hon förmedlar bygger på hennes medlemmars gemensamma erfarenhet av en sårbarhet som kan läkas och helas. Hon är trovärdig, eftersom hon är människovärdig. Hon lever som hon lär.
Hon predikar tillgivenhetens evangelium i slitna sandaler och med valkiga nävar. Hon erbjuder en tillhörighet där människans vackraste inte behöver offras på skammens altare. Hon vandrar stilla och enkelt på den jord som sett henne födas och som fortfarande ammar henne med sina rika gåvor.
Hennes trösklar är så låga att att varje skamfilad varelse känner sig välkommen. Hennes portar är så vida att varje synd och varje syndare har plats nog att komma igenom dem för att söka förlåtelse och försoning, upprättelse och befrielse. Hennes valv är så höga att varje förkrympt tanke, känsla eller människa kan växa sig stor, stark och fullgången.”
/ur ”Skamfilad – om skammens många ansikten & längtan efter liv av Göran Larsson/
Söker du upprättelse?
Skulle du vilja tillhöra den skamfilade kyrkan- eller är du mån om ditt rykte…?
Det finns bara en församling – det är den skamfilade, för alla oss syndare som blivit ”skammade” av livet men som inte längre vill vara skamfyllda och stå i skamvrån,
för i den skamfilade kyrkan finns ingen skamvrå, där finns ett centrum för förlåtelse, försoning, upprättelse.
Låt oss konstatera att vi behöver försoning på alla nivåer av våra liv.
I ljuset av Jesu liv och död och uppståndelse får vi hjälp att se oss själva och människor omkring oss i försoningens ljus…
/försoning blir då att minnas det som hänt på ett annorlunda sätt/
Låt oss konstatera att när Jesus går här på jorden så praktiserar han försoning/helande av det brustna – oavsett var han möter det.
Låt oss konstatera att vi är kallade att vara försoningens budbärare
2 Kor 5:18 ”Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst.”
Vi behöver inte förstå försoningen – vi får ändå ta emot den i våra liv och söka praktisera försoning i st f hämnd.
Låt oss leva i uppståndelsens verklighet…
p nilsson 090329