Tema: ”Sista kvällen med gänget”
Text: Johannes ev 13:1-18:11
Stormig ”stilla vecka”, som börjar med tumultartat mottagande av Jesus, fortsätter med att grekerna vill lyssna in Jesus men får i stället ana den vånda han bär på – inte ens han har facit…det är på allvar…
Kvällen för påskfirandet inleds med att Jesus personifierar tjänaren genom att ta handduken (vad kan handduken betyda i ditt liv?) och betjäna sina lärjungar. Samtalet går lite trögt, här blandas påskfirandets liturgi med hänvisningar till någon som skall förråda vilket skapar förvirring (tänk så lite vi känner varandra och inte minst oss själva!!), basala frågor blommar upp i denna mycket märkliga kvällsatmosfär som egentligen visar att lärjungarna hade inte fattat någonting av vad Jesu liv och uppdrag gick ut på. Joh 14:5-9 Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” [6] Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. [7] Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.” [8] Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” [9] Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern?
Att inte Jesus packade ihop, gjorde himmelsfärd och en nystart med ett nytt gäng någon annanstans någon annan gång…
Men Jesus bryter inte ihop, han biter inte ens ihop utan han tar en kärleksfull ny sats och berättar om Hjälparen som skall komma och vägleda dem, om att det enda de behöver tänka på framöver är att förbliva (= vila, bo, stanna kvar för en kontinuerlig existens) i Honom för att bära frukt (= mogna i sina liv) så att de kan fortsätta den programverksamhet som Jesus sammanfattar i Joh 15:12 ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.”
Så går han tillsammans med dem ut i den lilla trädgården Getsemane, vakar och ber i den ensamhet dit ingen kan följa honom. Styrkt av att ha fått ut sina tvivel och sin ångest (var någonstans finns ditt Getsemane?) är han beredd och villig att gå vidare i det som är hans livs kallelse.
Så kommer förrädaren, som följs av lärjungarnas förskingring, Petri förnekelse, de regelvidriga förhören, förnedringen och dödsdomens avkunnande. Därför kan han känna igen sig i vårt utanförskap, lidande och smärta.
p nilsson skärtorsdag 090409