Gode veckobrevsläsare.
Vi bor i ett radhus.
Mot öster och mot väster tätt omslutet av grannar.
Mot norr är vår lilla tomt omgiven av promenadstråk och mot söder bilväg.
Vi har alltså två framsidor…
Även om vi kallar kökssidan för ”framsidan”, eftersom ingången är där, så har vi ingen baksida.
Normalt brukar man använda baksidan av huset för att ”samla” onödigt material ”som kan vara bra att ha”.
Har man ingen baksida att gömma skräpet på, då får man hantera det på annat sätt…
Typ kasta det till återvinningen eller gömma det i garaget…
Jag kan inom parentes berätta att det var längesedan det fick plats en bil i vårt garage…
Men just vetskapen om att vara synlig från alla håll får oss att planera vår tomt annorlunda än om någon sida varit gömd.
Ungefär som våra liv…
Att leva utan baksidor är utmanande och får mig att rensa bort skräp – som annars jag skulle samla på – med en gång…
En god framsidesvecka önskar pastor nilsson.
Vill du ha kontakt, gå in på
www.slottshagskyrkan.se eller
maila direkt på pastor@slottshagskyrkan.se
ps Årets almanacka är just klar – med tema ord och skiljetecken.
80 kr plus frakt, rabatt om du beställer flera.
Gick i köket och för hundrade gången letade på redan undersökta platser, gick igenom mina steg, i huvudet, hade även varit ute runt ytterdörren och rotat bland löven men inte hittat nyckeln. Då kommer en liten sång in i mitt minne och jag nynnar den välkända texten. Som vuxen har jag lärt den men många får den till sig redan som barn, ”Det lilla ljus jag har det ska få lysa klart…”. Finns det nån logik i att komma ihåg en sångtext ljust när man söker som mest? Har det dolda budskapet en mer märkbar relevans, en verklighet som först kommer till livs/synes när den tas emot med öppet hjärta?
Agneta
Ps
Längst ner står en rad, ”Ibland när vi saknar ord…”.
Skall vi sjunga då?