Matteus kap 11, spec verserna 12-19, 25-30
Att vara en tröskelmänniska…att vara i vägen eller att bana väg
Det märks en viss frustration hos Jesus i denna text.
1 Johannes Döparen är fängslad, och där i mörkret kommer tankarna: ”Har jag tagit fel…? I hela sitt liv har han varit annorlunda udda person, vars enda uppgift var att förbereda för någon annan. Johannes byggde inget eget, han pekade med hela sitt liv på ”honom som skulle komma”. Men tvivlet kryper ändå fram…
Och Jesus möter hans frågor med att beskriva de gärningar som följer i sina spår. Det är inte hans ord i första hand, det är handlingarna. Johannes kan vara lugn, det är som det skall.
2 Jesus gör sen inte något som vi ibland gör – så fort personerna är borta, så börjar vi prata om dem lite nedlåtande. Icke så Jesus, han fortsätter att tala om Johannes storhet för folket, i ironiska termer…vad var det ni gick ut för att se…? En andlig gigant i sin tjänst, enastående…”han är fortsättningen på Elias, som skulle komma”
Men i nästa andetag vändes allt upp och ner – mätt med himmelrikets måttstock så är han är ändå minst, vi kan inte mäta storheten, vi ser bara skuggorna, verkligheten är bortom…det är dumt att mäta skuggor…= prestationerna hör ihop med vår kallelse (=vi har bara gjort vad vi skulle göra…) medan vår identitet ligger i barnaskapet – pånyttfödda till himmelrikets söner och döttrar.
3 Matteus fortsätter med Jesu beskrivning av de otillfredsställda lyssnarna.
Johannes Döparen – som står där med en fot i gamla förbundet och en fot i det nya förbundet – tröskelmänniskan, Guds egen vägskrapa asketen med vildhonung i skägget – var de inte nöjda med.
Jesus –som i sig förenar och fullkomnar bägge förbunden – dörren in, vägen ut – kritiserad för att vara festprissen, syndares vän – är de heller inte nöjda med. Det är inte lätt att vara alla till lags, det är omöjligt.
Otacksamheten ser alltid det som fattas, tacksamheten ser det som finns.
Därför kan tacksamheten behålla det som den tar emot…
4 Så följer veropen (sorge-ropen) över dem som sett utan att förstå något av Jesu verksamhet.
Kafarnaum var en plats där Jesus bott och verkat – men inget mottagande. Det finns en sorg när vi har fått motta utan att ändå tagit emot…
5 ”Vid den tiden” så bryter lovsången igenom irritationen, tacksamheten över att Fadern dolt detta för de ”lärda” och uppenbarat det för dem som är som barn-okomplicerat och öppet mottagande! Tänk så enkelt det egentligen är…
Det slår mig gång på gång när vi möts i ett teologiskt/församlingssammanhang och börjar fundera hur vi skall nå varandra, att vi landar i detta hur vi kommunicerar med varandra, hur vi når varandra när vi möts.
Enkelhet, ärlighet, öppenhet…både mot Gud och mot varandra
6 Och kapitlet avslutas med att Jesus står där på tröskeln till det nya med en ömsint inbjudan till vila/pausen, erbjudande om befrielse från onödigt tyngande lag-bördor genom beslutet att ta till sig Jesu tolkning (=oket) av Gud-Fadern.
Och varför? Jo, han kan beskriva Faderns sinnelag därför att han känner Fadern (v 27)
Inte enbart med kunskapen utan med hjärtat…så intimt som det är möjligt…
Det som utmanar är barmhärtigheten – att möta människan där hon befinner sig…
Jag vet inte vilka trösklar som du står på – men vi är tröskelmänniskor, som bör ha ”fokus@Jesus.kom” och inbjuda till det himmelriket som stormar fram.
Många trösklar finns det, vi står på tröskeln in i ett ansvarsfullt sätt att ta hand om skapelsen
Vi står på tröskeln att förmedla Jesus till andligt hungrande och törstande människor
Vi står på tröskeln att gestalta ett församlingsliv som är Kristi kropp mer än något annat.
Det är utmanande att vara tröskelmänniska och inte stå i vägen… /lennarth