”Att leva ut sin tro”. Rom 12:9-21
Den tredje faktorn i naturlig församlingsutveckling är hängiven andlighet – kanske den svåraste faktorn att bedöma.
Alla har vi våra bilder av andlighet…Vad ser du för bild framför dig?
Vad säger du om följande påståenden:
Jag tycker det är andligt att be
Jag tycker det är andligt att äta mat med människor
Jag tycker det är andligt att sova
Jag tycker det är andligt att ge bort pengar
Jag tycker det är andligt att gå på fotboll
Jag tycker det är andligt att gå ut i naturen
Jag tycker det är andligt att sjunga andliga sånger
Jag tycker det är andligt att fira någons födelsedag
Jag tycker det är andligt att städa
Jag tycker det är andligt att böja knä/höja mina händer när jag ber
Jag tycker det är andligt att be med öppna/slutna ögon
Tror du att alla tycker som du?
Finns det ”rätt” eller ”fel”?
Kan man vara ”andligare än…”
Är något alltid andligt eller finns det andra okända faktorer i den andliga ekvationen?
Samtidigt som vi alldeles för ofta bedömer andras andlighet utifrån våra egna premisser, så vet vi innerst inne att våra mätinstrument är alldeles för trubbiga. Andlighet handlar inte om vilken metod som används utan hur den uttrycks och det faktum att andligheten är äkta och ärlig
Ande kommer ur hebreiskans ”ruah” och grekiskans ”pneuma” =”luft i rörelse”, vind, ande, fläkt, i sig själva osynliga men verkningsfulla. Guds Ande är själva livsprincipen för allt och alla
Motsatsen är ”köttslig” Gal 5:17 Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill.
Offren i GT handlade om att ”frambära köttet”, som representerar det från Gud bortvända sinnet
Rom 8:5 Ty de som lever efter köttet har dess sinnelag, men de som lever efter anden är andligt sinnade. Dvs det köttsliga sinnet bygger något eget medan det andliga bygger på det Gud har gjort
Andlig=spiritual=rationell=förnuftig/rimlig Rom 12:1 Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga/förnuftiga gudstjänst.
Det är förnuftigt att vara andlig, det är andligt att vara förnuftig…
Det handlar om att släppa kontrollen – inte att tappa den…
Spiritualitet=andlighet/fromhet, handlar om det inre livet och dess attityder till omvärlden och engagemang i praktisk handling
Rom 8:9 Ni däremot är inte kvar i den(=köttsliga naturen) utan lever andligt, när nu Guds ande bor i er.
Eftersom då Gud är ande så blir det lätt att tänka sig att andlighet också är osynlighet…och att köttslighet sär det som är synligt…
New Age-boken ”Nionde insikten…” handlar om hur personen som beskrivs når den vibrationsnivå att hon blir osynlig…Är det högsta andlighet att bli osynlig för omgivningen , eller är det högst andligt att göra som Gud själv – bli synlig och verklig..?
Det var här som Jesus vann sin match gentemot Frestaren, att övervinna längtan till upphöjdheten över det mänskliga /där Eva & Adam förlorade/ och han helt enkelt svara ”Jag är människa!”
Ordet blev kött…Gud blev människa i Jesus – inkarnationen…sid 69
Gud är ett subjekt som handlar…och människan kallas att gå från att vara objekt till att bli subjekt
Hur ser hängivenhet ut?
Jag såg programmet ”Gud i Görlösa” på TV1 i torsdags kväll som beskriver den sektliknande rörelsen ”Evangelist” med Christian Hedegaard som andlig ledare. Utåt sett finns alla attributen för hängiven andlighet, lovsång, förkunnelse med hög ljudnivå, rörelse etc etc . Två citat från ledaren får dock räcka: “Jag älskar er, ni är såna underbara människor, jag skulle kunna äta er till frukost!”
Lite senare möter han en kvinna vars son inte vill ha med henne att göra eftersom han gått in i rörelsen och då säger Christian apropå att kunna lämna: ”Det är bara att vägra lyda order, att låta bli att göra som man blir tillsagd, så åker man ut ur församlingen.” Det är inte svårare!”
Tala om att först bli uppäten och sedan utspydd…
Andlig hängivenhet kan urarta till andlig kannibalism, kannibalism handlar om att få del av
”den andres styrka, mod och andra goda egenskaper”, genom manipulation och kontroll
Jfr en terapeut som bearbetar sitt eget trauma med hjälp av andra i st f att bearbeta sitt eget trauma så att han/hon sedan kan hjälpa andra med det bearbetade i bagaget.
Vad är då hängivenhet, jo där vi steg för steg vågar tro att Gud älskar oss utan att vi behöver göra oss till för honom, och när vi i frimodighet närmar oss honom och varandra, då är hängivenheten ett faktum.
Alla hjärtans dag- att våga lita till att det finns en Gud som älskar oss hängivet, och våra liv blir ett hängivet kärleksfullt gensvar på denna kärlek
Hänger samman med ”fastan”, den frivilliga…
”Under kvällens askonsdagsmässa är det vanligt att prästen tecknar ett kors med aska på gudstjänstdeltagarnas pannor för att påminna om människans dödlighet. Vid tecknandet säger prästen detta eller liknande: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium.”
Låt oss ta några ord från dagens text:
”Kärlek…uppriktig… håll fast vid det goda…visa tillgivenhet … överträffa i ömsesidig aktning… brinnande i anden…tjäna Herren. …gläd er i hoppet… uthålliga i lidandet… ihärdiga i bönen. . vinnlägg er om gästfrihet…välsigna… gläd er med dem som gläder sig… gråt med dem som gråter…bemöt alla lika …var inte självkloka. ..löna inte ont med ont…håll fred med alla människor så långt det är möjligt …låt er inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.”
Det gemensamma i denna samling av verb är såvitt jag kan se en gränslös livsstil, som bärs av en inre drivkraft som stavas ä-l-s-k-a . Det är i denna atmosfär som ”Kristi kropp fogas samman” trots eller pga olikheterna
Joh 3:8
Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.”
Att ha aldrig så rätt teologi och vara aldrig så renlärig attraherar inte
Tro utan kärlek är fanatism, kärlek utan tro är sentimentalitet.
Tron är en tillitsfylld relation till Jesus Kristus
Hoppet får oss att våga ta kliv i tro
Kärleken får oss att glömma oss själva när vi är tillsammans med människor
”Den kristna spiritualitetens historia vittnar om oräkneliga vägar på vilka enskilda människor och gemenskaper har upplevt Guds närvaro. De har hört hans kallelse, de har ängslats över Guds vrede eller glatt sig över det gudomligas skönhet, och de har känt det inre tvånget att i gengäld ge allt de ägde. Den Gud som uppenbarade sig i Jesus Kristus har en attraktionskraft som är den främsta grunden för vårt hopp när vi likt Abraham ger oss ut på färden utan att veta vart vi är på väg.” Gordon Mursell
lennarth 100214