Att urskilja Gud… Johannes ev 4:1-26
Vi kan omöjligt se oss själva, därför behöver vi speglar, fysiska och levande speglar där vi kan både få spegla vår fysiska person, men också vår personlighet och vår andlighet
Under tiden vi speglar oss så gör vi vår livsresa, vi gör våra val som leder oss i olika riktningar. Därför är det viktigt vilka människor vi umgås med, därför att det får betydelse till vilka val vi gör.
Vi bär på en längtan att kunna urskilja, rätt och fel, sant och falskt-tänk så mycket enklare det skulle bli…”Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut.” Pred 3:11
I dagligt liv så omges vi med coacher och mentorer på våra arbetsplatser, inom AA/NA finns sponsorer och etiska rådgivare och inom den kristna traditionen har vi andlig vägledning /själavård /bikt.
Vilka människor utvecklas du tillsammans med…?
Vilka människor ”fryser dig”, dvs förväntar sig inte något mera…?
Vilka människor förminskar dig, dvs har sin agenda klar för dig innan ni setts..?
Vi behöver visa människor, människor som kan bistå oss…
För att urskilja Gud behöver vi andlig vägledning. Det är inget nytt, även om det har funnits mera i den katolska och österländska traditionen än den protestantiska. Ibland kallar vi det för förtroligt samtal, själavård. Vårt stora problem som människor är syndens inkrökthet.i våra liv, vilket i sin förlängning leder till förkrympning av våra personligheter, vilket i sin tur leder till att vi behöver maskera och förklä oss, försvara och bekräfta, positionera och förstärka oss.
Därför behöver vi utsätta oss för människor i vår omgivning som vågar konfrontera våra liv ärligt och uppriktigt-men som ändå ger oss ett mellanrum där vi själva kan se vägvalen och fatta besluten.
Det kristna livet är inget maraton, det är en ensam vandring i gemenskap med andra…
Vi är lite för snabba att lägga oss i och försöka ge omdömen, (se Jobs vänner), att finna förklaringar som bekräftar vår gudsbild och vårt sätt att se på livet.
Det handlar om ”gästfrihet”-motsatsen till självupptagenhet.
Gästfrihet är något som (i bästa fall) sker mellan förälder-barn, lärare-elev, vän-vän
Andlig vägledning sker i samarbete med den Helige Ande. Därför ligger koncentrationen i samtalet/bönen på personens andliga längtan i stället för att försöka ”rätta till” det som är fel. Andlig vägledning är inte att ge råd, predika, göra lärjungar eller ens vara moraliskt vägledande. Andlig vägledning är en process av bön, där två personer vandrar gemensamt en vägsträcka av livet. Där målet är att fördjupa medvetandet om Gud mitt i livets erfarenheter.
Istället för att försöka reparera skadan söka att utveckla det ”mellanrum” som är Guds och den personens eget gemensamma inre rum.
Här handlar det om att ha rätt fokus:
-Fråga efter personens erfarenhet av Gud, genom att berätta om det vi vill berätta så fördjupas vår erfarenhet
-att uppmärksamma Guds närvaro i livet, tillfälligheter eller Guds erbjudanden?
-att uppmärksamma Jesus, spec i evangelierna, läsa och meditera, använda trons fantasi
-att bli uppmärksam på Guds uppmärksamhet mot oss, att få lov att vara utvald
* Medvandraremöjligheten
* Hjälpmedel i detta kan Frälsarkransen vara, 18 pärlor som berättar att livet är vävt i ett stycke och där tystnaden är en ovärderlig tillgång
* En möjlighet att stanna upp inför samma text under en vecka, för att låta texten landa i mitt liv
*Retreaten, pilgrimsvandringen, tystnaden
Målet med våra liv är att tillbe och tjäna Gud!
Syftet med andlig vägledning är att ta till sig det som främjar detta, och att frigöra sig från det som hindrar detta.. Eftersom Gud har visat sig mänsklig i Jesus Kristus, så har han visat att det är vår mänsklighet som är vår kontaktyta med honom! Syftet med andlig vägledning blir då att vägleda varje människa till maximal kontaktyta mot Gud!
När jag blir övertygad om att Gud inte vill något hellre än att jag skall komma till min rätt blir det lättare att överlåta mig till hans vilja.
Se berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn, hur Jesus steg för steg för henne mot sin innersta längtan, till en källa som ”sprang upp i hennes liv”.
Hur Jesus respektfull skapar ett gott möte/mellanrum som sedan fylls med insiktsfyllda frågor och ett aktivt lyssnande från Jesu sida som leder fram till en högre rymd för kvinnan där hon kan bestämma sig att handla på ett nytt sätt, inifrån-inspirerat.
”Och min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning” så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och stå rena och skuldfria på Kristi dag, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk, Gud till ära och pris. Fil 1:9-11
Kan vi inte klara detta för ”egen maskin” då?
Låt mig få berätta berättelsen om den artonde kamelen.
En arabisk shejk efterlämnade vid sin död sjutton kameler.
Han hade i sitt testamente gett instruktioner om hur kvarlåtenskapen skulle fördelas mellan de tre sönerna.
Äldste sonen skulle ha hälften, mellansonen en tredjedel och den yngste en niondel.
Arvsskiftet verkade komplicerat.
Faderns instruktioner gick ju inte att tillämpa på de sjutton kameler utan att några av djuren skull behöva slaktas, och det ville man till varje pris undvika.
I sitt bryderi vände sig sönerna till en klok man, som lät dem låna en av hans kameler.
Men arton kameler var det helt plötsligt inget problem att dela arvet enligt testamentet.
Äldste sonen fick hälften, dvs nio kameler, mellansonen fick en tredjedel, alltså sex och och den yngste fick en niondel, dvs två stycken..
Summan av nio plus sex plus två blir sjutton.
En kamel blev alltså över som den vise mannen nöjd tog tillbaka och lämnade de glada men förbryllade arvtagarna. Om nu ändå den artonde kamelen blev över, varför kunde de inte ha löst problemet på egen hand.
Förmodligen är våra liv så konstruerade att vi behöver ”låna” av varandra, för att vi rätt skall kunna fördela vår egen ärvda förmögenhet och nöjt kunna lämna tillbaka det lånade.