Lukas 4:16-23
Ett nådens år från Herren-men hur ser nåden ut och vem kan nå den…??
1. Visst längtar vi efter en Frälsare, men är samtidigt rädda för att bli frälsta…
Vi bär på en längtan efter befrielse, samtidigt som vi inte riktigt vet vad det är att vara fri.
Vi har vissa diffusa bilder av detta tillstånd. Rädda att släppa kontrollen.
Är det kanske så med frälsning som med förälskelse och kärlek..?
I vår ovisshet funderar vi fram och tillbaka om det vi är med om verkligen är kärlek tills vi upplever den, och plötsligt vet vi – om vi vill veta…
Som med Jesus, Han talade till ett folk som levt ockuperade och frihetsbeskurna av assyrierna, babylonierna, perserna, grekerna och för tillfället romarna, under 500 år. Alla i synagogan gillar vad Jesus säger, de prisar honom, häpnar över orden. De upplever alla att det låter ovanligt hoppfullt. Som om det faktiskt händer där och då. Ett historiskt ögonblick. Efterlängtat. Men kort därefter händer något märkligt. Stämningen ändras, och det går snabbt. Förundran och lovsång byts i raseri. Gruppen blir ursinnig och driver honom ur synagogan och ur staden till branten av ett berg.
Det händer när budskapet om ett nådens år från Herren blir förklarat av Jesus.
Varför blir det så?
Han lägger ut budskapet från Jesaja genom två berättelser. Hur profeten Elia sänds av Gud till en hednisk änka och hennes son som saknar mat för att möta deras behov, samtidigt som Guds folk, de egna, också saknade mat. Och om Elisha som botade överbefälhavaren Naaman, som tjänstgjorde i fiendens armé, samtidigt som de spetälska bland det egna folket inte botades. Jesus inleder den förklarande undervisningen medvetet provocerande: Behoven var stora hos oss, Guds folk och ändå sände Gud profeterna till änkan och överbefälhavaren.
Det fanns olika idéer och föreställningar om hur Gud en gång skulle besegra fienden och befria sitt folk, men det fanns bland alla föreställningar ingen idé om att fienden eller ”de andra” behövde betjänas. Israels Gud räddade fel personer. Det var det som skapade de starka känslorna i synagogan.
”Det förfärliga med nåden är att vem som helst kan få den”
Och ”nåd” per definition är att ”få det man absolut inte trodde man skulle kunna få”.
Avundsjuka blandat med rädslor. Så drev de bort den ende som kunde tillsäga befrielsens ord.
2. Budskapet om ett nådens år är lika radikalt då som nu.
Vi har våra olika bilder av hur det skulle vara att vara fri, vi längtar och är samtidigt livrädda. Tänk om det inte blir som vi planerat och tänkt. Ungefär som en intern kan längta till friheten utanför grindarna, men samtidigt är livrädd att ta ansvar för sitt handlande, och vill då hellre bli omhändertagen än vara den som går in en ansvarighet.
Fast egentligen inte…
Friheten har alltid ett pris – liksom fångenskapen. Ett pris har Jesus betalt genom att bli människa, identifiera sig med oss, lida, dö och uppstå. Ett annat pris betalar du och jag när vi reser oss ur vår verkliga eller inbillade fångenskap och vågar vara ärliga och äkta…blir de människor vi innerst inne är – och borde vara.
Upptäcker det motsatta förhållandet att ”det härliga med nåden är just detta att vem som helst kan få den”!
Läste i dagens Helsingborgs Dagblad, krönika av Elisabeth Braw, jag citerar:
”Det bor en samarit i oss alla
Vad kan lilla jag göra åt det? Det får politikerna sköta. Lilla jag är maktlös att ändra något utanför mitt omedelbara närområde. Men tänk om vi bestämde oss för att lilla jag kunde lösa ett visst socialt problem eller fylla ett visst socialt behov.
Lilla jag kan faktiskt bli en hjälte. En god vän till mig i Washington stiger varje lördags- och söndagsmorgon upp klockan fyra för att koka kaffe till stadens uteliggare. Sedan kör hon och olika medhjälpare ut kaffet och en tillhörande frukostpåse – som en annan person har gjort i ordning på fredagskvällen – till de män och kvinnor som har stadens gator som sitt hem. Vem skulle ge dem frukost om min goda vän inte gjorde det? Förmodligen Frälsningsarmén, västvärldens mest pålitliga goda samariter. Annars skulle uteliggarna bli utan frukost.
Sådana vardagshjältar finns överallt. Don Ritchies hus ligger på en klippa utanför Sydney, vilket betyder att han ofta ser människor som tänker ta livet av sig. I stället för att rycka på axlarna med kommentaren att folk får göra vad de vill bjuder han in självmordskandidaterna på te. Erin Hurley utanför Philadelphia räddar fullblodshästar som har blivit för gamla för att tävla från en enkelresa till slakteriet. I den bolivianska staden El Alto bygger Fader Sebastian Obermaier, en tysk präst som anlände för 32 år sedan, kyrkor, skolor och sjukhus….
Samtliga ingår i dagstidningen Christian Science Monitors artikelserie om människor som gör något för andra – och läsarna älskar artikelserien. Det är inget under: det är mycket mer upplyftande att läsa om vilka kreativa lösningar andra har kommit på, och när man läser om dem flödar ens egen inspiration. Jag skulle vilja… tänker man, och även om det inte blir av har man ägnat ett ögonblick åt sina medmänniskor. Och man har tänkt positiva tankar. ..
Vi behöver förstås inte bli som fader Rick allihopa, men en självmordskandidat eller en gammal häst kan vi hjälpa utan alltför stora uppoffringar. Problemet är som vanligt vår egen tröghet, som får oss att surfa på nätet, titta på TV, äta chips eller vad det nu kan vara i stället för att finna vår samaritnisch. Det finns naturligtvis redan många goda samariter, men det finns också uppgifter så det räcker till alla. Hollywood har fått upp ögonen för denna tanke och frågar sig, bland annat i filmen Pay It Forward, vad som skulle hända om folk började göra bra saker mot varandra i förskott. Ja, vad skulle hända?”
Tankarna går till FNs generalsekreterare Dag Hammarskjöld. När generalförsamlingen samlades två dagar efter hans död reste sig delegaterna från mer än 100 medlemsstater från alla världsdelar för att uttrycka vad som berövats dem. Det lär ha pågått i nära 4 timmar. Det som återkom i beskrivningarna var varianter på temat: Han var alltid en vän och försvarare av de svagas rättigheter, av de små nationerna, de som fått den sämsta utgångspunkten.
I Vägmärken finns dessa rader av Dag Hammarskjöld:
Han bröt ny väg – därför, endast därför att han hade modet att gå vidare utan att fråga om andra följde, eller ens förstod. Han hade intet behov av det skydd mot löjet som andra söka i ett delat ansvar, därför att han ägde en tro som avstod från bekräftelse.”
Jesus som förkunnade ett nådens år från Herren, gick rakt igenom folkhopen, och fortsatte sin väg. Han har inspirerat många på sin väg. Idag hör du honom igen, samma budskap.
För vem är du Guds lilla förlängningssladd in i omöjliga situationer.
För dem som det inte är så självklart att hjälpa…
Det finns en kallelse från skapelsen och frälsarens Gud över ditt liv…
Att förkunna-i första hand genom ditt liv, dina handlingar, din attityd, att ditt liv får en god eftersmak…
Våra liv kan göra skillnad.
Följande ord fälldes vid en begravning av en arbetskamrat : ”Det var lättare att leva när hon fanns…”
Ett Gott Nytt Kyrkoår
lennarth 101128