Sitter hemma och läser ett stycke över en kopp te i soffan i mitt vardagsrum. Jag har kommit till Lukas 12 vers 1-3. Det handlar om att låtsas att vara nåt man inte är att sakna koppling mellan det som man vill och tror på insidan och det man säger och visar utåt.
I julas fick jag den första säsongen av solsidan i julklapp av min bror. I det allra första avsnittet så ska Alex och Anna flytta in i hans föräldrahem. Alex pappa är död och hans mamma har bott i huset tills nu. Alex hamnar i kläm när han inser att hans mamma tänker behålla ett rum som sitt och inte vill ta bort vare sig sina saker eller låta Alex och Anna göra om inredningen. Alex vill inte göra sin mamma ledsen samtidigt som Anna påtalar att hans mamma inte kan ha ett eget rum i deras hus. Han skjuter på att prata med sin mamma och när Anna frågar om han talat med sin mamma säger han att han har gjort det men att hans mamma har fått Alzheimers och inte kommer ihåg. Givetvis leder detta till att situationen blir jättepinsam för Alex och att det hela bara blir ännu värre. Snacka om att en genväg blir en senväg för att inte tala om alla timmar däremellan som han behöver låtsas.
Hur kan det vi säger och gör stämma överens med det som vi tänker och känner? Hur lever man ett liv i integritet? Det är min fundering för idag.