Reflekterande veckobrevsläsare!
Jag mötte ett 80-tal elever som går 2:a klass på SOS-linjen på Olympiaskolan i tisdags.
Under två samlingar reflekterade vi kring kris och kommunikation.
Både hur vi möter våra egna kriser och hur vi kan bemöta människor i vår omgivning som möter kriser.
Vilka kloka ungdomar det finns…
Vi kom fram till att det bästa sättet att förbereda sig för att stötta människor i kris är att bearbeta våra egna kriser så långt det är möjligt.
Dom flesta kriser inträffar ”en helt vanlig dag”…
Krisen lyfter oss in i sorgens landskap, som är en plats som ingen av oss känner till förrän vi når fram till den.
Sorg är det pris som vi får betala för att vi tagit risken att älska och låtit oss bli älskade…
Det vill säga egentligen för att vi vill leva våra liv så fullt ut som möjligt…
När vi tar oss igenom sorgens ögla, så händer något med våra liv.
Viora Sein skriver om att ”vi mognar och blir de människor som vi innerst inne är genom de nödvändiga separationer som vi går igenom…”
Sorgens mynt har som det mesta i livet två sidor.
När jag cyklade tillbaka till kyrkan började jag nynna på ”imse vimse spindel”…
Tänkte på att det är ju en av de första barnsångerna som vi lär våra barn och som ärligt beskriver våra livs traumatiska upplevelser – men att ”vi klättrar upp igen…”
Hoppets sol som på nytt lyser över oss och vår livsväg…
En god klättrande vecka önskar pastor nilsson
Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se