Joh. 16:16-22, Jes. 54:7-10
Dagens texter talar om upplevelsen av Guds frånvaro, tystnad. Men också om hur varje sådant tillfälle har en bortre gräns. Det kommer en tid när han låter sig finnas på nytt, talar på nytt. Och den glädje vi då fylls av ska inte tas ifrån oss.
Dessa erfarenheter har förmodligen alla som vandrat med Herren gjort. I svårigheterna, mörkret, förvirringen har man famlat efter något att hålla i, ett ljus att vägledas av, men inte funnit det. Man har tolkat det som sker som Herrens straffdom, som att man förskjutits från Gud, som att han övergivit mig. För det mesta inträffar dessa upplevelser i de svåraste tiderna i livet. När vi behöver Guds närvaro och vidrörande som mest, det är just då han gör sig oanträffbar. Varför?
Det finns naturligtvis olika svar på den frågan för olika människor i olika skeden i livet. Men jag tror att dessa ”ökenperioder” kan förstås i ljuset av påskens budskap. Påsken handlar ju på ett mycket påtagligt sätt om liv och död. Vi är vana att tänka att döden är det definitiva slutet. Men påsken vittnar om att döden istället är början på något nytt. Ett nytt och härligare liv. Och då blir döden en nödvändig förutsättning för att detta nya liv ska kunna växa fram.
På samma sätt ser jag på livets ökenperioder. De är nödvändiga för det nya Gud vill oss, för nästa steg i vår mognad. De är nödvändiga för att vår självförståelse och Gudsförståelse ska växa till.
På ett område av livet blir dessa processer mer påtagliga än annars. I bönen. Den som söker han finner, säger Jesus. Men den som befinner sig i en ökenperiod upplever den versen som ren lögn. Jag finner inte alls. Jag ropar, men han blir svaret skyldig. Det är då jag behöver en vägledare. Någon som vandrat vägen före mig och gjort samma erfarenheter. Bristen på erfarna andliga vägledare är nog det som oroar mig mest i svensk kristenhet. Men när jag möts av någon som kan stå vid min sida i mörkret, som kanske inte kan förklara vad som sker eller varför, men som har varit där och kommit ut på andra sidan, då finns goda förutsättningar att också jag kan hitta ut.
Glädjen över att ha återfunnit Herren, över att på nytt ha mött honom i utkanten av öknen, är större än den vi fann när vi första gången mötte honom. Och den har bättre lim på baksidan. Den glädjen stannar hos oss, även in i nästa öken. Det är därför som Jesus säger att den inte ska tas ifrån oss. Öknar kommer och går igenom livet, men glädjen över mötet med Jesus består.
Tomas Wennerhult 120429