Reflekterande veckobrevsläsare
Såg nyss ett naturprogram.
Det handlade om djurlivet på Grönland.
Bland annat visades en labbhona som låg och ruvade på en sten!
Instinkten att ruva är så stor att om ägget av någon anledning förloras, så fortsätter honan att ligga på en sten.
Inte så produktivt…
Men på avstånd såg det ut som om det var på riktigt.
Det slog mig att jag möter människor som bildligt talat ruvar på stenar.
Jag har också själv varit med om att göra det.
Att lägga ner tid och kraft och omsorg på något som absolut inte leder till något förlösande liv.
Mitt behov var så stort av att ”det skulle se ut som om jag gjorde det jag såg ut att göra”.
Fast ingen fick komma för nära, för då skulle jag ju avslöjas…
Ägg är sköra och bärare av liv, stenar är hårda och kan i värsta fall ta liv.
Ruvar jag på ägg blir jag omsorgsfull och förväntansfylld i väntan på kläckningen.
Ligger jag på stenar blir jag hård och utan förväntan, jag gör bara min instinktiva plikt.
Enda sättet att gå vidare är att avslöja sten-beteendet och börja ruva den längtan som jag bär på.
En vecka med flera ruvade ägg än stenar önskar pastor nilsson.
Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se