Reflekterande veckobrevsläsare!
När hustrun och jag fyllde 60 år firade vi med familjen på Liseberg.
Min äldsta dotter övertalade mig att vi skulle åka berg- och dalbanan tillsammans, vilket vi också gjorde.
En hårresande upplevelse, minst sagt.
Den här veckan har jag varit med om en långt mera svindlande åkning, det handlar om en inre färd i minnets berg- och dalbana.
Jag håller på att tömma mitt föräldrahem som inköptes 1960.
Mitt rum har stått kvar intakt (!) som jag lämnade det 1971 …
På gården står nu en väl fylld container som rymmer 40(!) kubikmeter.
Utöver att Lagadalskyrkans Second hand i Strömsnäsbruk hämtat i två omgångar.
Utöver att våra barn och barnbarn fått ta det de behöver och våra vänner det de har velat ha.
Min pappa var en ekorre, i stort sett allt sparades för det kunde vara ”bra att ha”.
Jag har hållit i mina gamla ”silla-rör” (lösa skridskor som sattes fast på pjäxorna), men eftersom jag var den ende som hade dylika, så skämdes jag för att åka på isen tillsammans med mina klasskompisar och världen förlorade en skridsko-virtuous!
I uthuset låg huven till min första Volkswagen som påminde om den första vinterns halkkörning som inte gick så bra…
Och i ett hörn låg spjälorna till spjälsängen, som jag som barn stod och ruskade i.
Längst in i ett av förråden hittade jag min gamla luggslitna nalle, som nu fått en hedersplats bredvid mitt skrivbord!
I mitt gamla rum plockade jag med mig ett av min morfars visdomsord: ”If You don´t succeed, try again…”
I stort sett varje pryl, bild, bok, tidskrift, möbel, tallrik, glas, duk, verktyg öppnar luckor till minnen inom mig, påminde mig om episoder som jag varit med om.
Jag inser att mitt explicita episodminnet har varit nära härdsmälta denna vecka och begrundar följande:
”Utan det episodiska minnet skulle vi inte kunna berätta något eller kunna skapa en inre värld.”
Tänk vilken gåva att kunna minnas…
Men jag är ju inte längre där…
”Där är där jag inte är och här är här där jag är, och här har jag alltid med mig” för att nu citera ur barnprogrammet ”Fem myror är fler än fyra elefanter”
Fysiskt trött och mentalt omtumlad lämnar jag så sakteliga minnesluckorna bakom mig och är djupt tacksam för den yttre värld som skapat dessa minnen i mig och som varje dag bidrar med nya minnesbilder.
En minnesvär(l)d vecka med framrutan större än backspegeln önskar pastor nilsson.
Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan