Reflekterande veckobrevsläsare!
Det kan finnas många anledningar till att vi först inte vill berätta vår berättelse.
Många av oss har en ovana att berätta om personliga/privata erfarenheter…
En svårighet att formulera det vi varit med om…
Att ge ord för det kan vara som att lära sig ett nytt språk.
Med ny grammatik och annorlunda uttal är vi på osäker mark.
Att dessutom i denna osäkerhet lyfta fram våra djupaste hemligheter är tufft.
Det kan också vara så att någon person vi haft förtroende för brustit i tillit.
Någon som högt berättat för andra vad vi förtroligt viskat i den personens öra.
Och vi har inom oss tänkt att ”aldrig mera”…
Trots detta är det ändå nödvändigt att berätta…
För min egen del hade jag förmånen att få ge ord för min livsberättelse för cirka 20 år sedan.
En själavårdskurs med en veckas internat per termin under två år var mitt avstamp.
Några personer “lyssnade” fram min berättelse.
Vilket i sin tur ledde mig till arbetet som fängelsepastor och etisk rådgivare.
Jag skulle egentligen ha varit på anstalten sex år tidigare och trätt i min företrädares fotspår som anstaltspastor.
Men jag hade besökt fängelset och tyckte det kändes meningslöst, jag fick ju ingen kontakt.
Under kurstiden gjorde jag ett besök tillsammans med vår besöksgrupp på anstalten och kände helt plötsligt att ”det är här jag skall vara…”
Och inte var det internerna som förändrats!
Jag hade fått kontakt med mig själv och det underlättade tydligtvis för andra att också få kontakt med mig…
Jag började förstå att det som var botten i mig var botten i den andre också…
Unika berättelser med liknande bottensatser för oss samman i stället för att vi drunknar i bottenlös ensamhet.
”Varje människa är en halvöppen dörr som leder till ett rum för alla” Tomas Tranströmer
En vecka med goda ”botten-napp” önskar lennarth
Du når mig på pastorlennarth@slottshagskyrkan.se