Kära veckobrevläsare!
Visst har du också saknat värmen.
Så plötsligt kom omslaget i väderleken…
Och lika plötsligt kändes det, som vi hade längtat efter, svårt att ta in…
“Vågar jag tro att det var sant…?”
“Är det så här värmen känns..?”
En inte helt ovanlig reaktion…
Jag har varit med om personer som suttit på häktet och längtat därifrån.
Plötsligt har personalen öppnat celldörren och sagt ”Du får gå hem nu!”
Personen ifråga har varit som fastlimmad.
-”Nu…?”
-”Ja, nu…”
-”Men, men, men…”
Långsamt samlar personen ihop sina få tillhörigheter och lämnar häktet som i en dimma.
”Är det verkligen sant..?”
”Drömmer jag..?”
Så pendlar våra liv mellan saknad och längtan.
Och däremellan finns nuet, där tro och tvivel slåss om utrymmet.
Ungefär som ett mynt med sina två sidor och räfflade kant.
Som Tage Danielsson skrev ”Utan tvivel är man inte riktigt klok”.
Men utan tro kan man väl inte tvivla..?
Det är dock att föredra att tvivla på sin tro hellre än att tro på sina tvivel…
Du finner mig på pastorlennarth@