Predikan av Lars Dalesjö, 24 april 2016 – Diakoni och medmänsklighet
Förra lördagen den 16 april besökte påven Franciskus den grekiska ön Lesbos. ”Jag vill uttrycka min beundran för det grekiska folket som trots sina egna svårigheter har öppnat sina hjärtan och sina hem. Vi får aldrig glömma att dessa flyktingar inte bara är statistiska nummer utan att de först och främst är människor som har ansikten, namn och egna berättelser. Europa är de mänskliga rättigheternas hemland och alla som sätter sina fötter på den europeiska jorden borde få erfara detta. Olyckligtvis kom många människor och även många små barn, aldrig fram till dessa stränder. De dog till havs då de blev offer för osäkra och omänskliga transportmedel som villebråd för hjärtlösa kriminella. Ni invånare på Lesbos visar att i civilisationens vagga fortsätter mänsklighetens hjärta att slå. En mänsklighet som först av allt erkänner andra som bröder och systrar, en mänsklighet som vill bygga broar och som ryggar tillbaka inför tanken på att bygga murar för att vi ska känna oss tryggare.”
Nu lämnar vi Lesbos och påven Fransiskus och vänder till vår församling.
Vår längtan, våra längtor har vi delat i predikningar och på andra sätt under våren.
Per Westblom sammanfattade i början av året vår Längtan:
– Vittnesbörd – Martyria
– Gemenskap – Koinania
– Tjänande – Diakonia
är lärjungaskap
Vår längtan för april månad är diakoni – tjänande. I Equmeniakyrkans strategiska plattform står det.
Vi vill att kyrkan ska …
… se diakoni tillsammans med vittnesbörd och gemenskap som kyrkans främsta märke. En trovärdig kyrka lever som den lär. Jesu uppmaning till kyrkan leder till samhällsengagemang, vi ska vara en röst i samhället som gör skillnad.
Detta innebär att kyrkan är ett redskap som ägs av Gud och syftet är att gestalta Guds rike i vår värld. Diakoni är uppdraget till församlingen att möta varandra i utsatta livssituationer. Diakoni är praktiserad mänsklighet. Diakoni innebär att budskapet om att treklangen – tro, hopp och kärlek – följs av handling.
Kyrkan har alltid lärt att man möter Gud på två sätt, dels genom bön, gudstjänst och stillhet; dels genom möten med människor i utsatthet.
Diakoni betyder tjänst – att tjäna och utgår från den treenige Gudens omsorg om människor, som Skaparen, Frälsaren och Livgivaren.
Diakoni är en del av Guds eget väsen – agape – ett uttryck för kärlek. Alla människor är utifrån en kristen skapelsesyn skapade till Guds avbild och har i egenskap av att vara människor i uppgift att visa omsorg om varandra. Diakonins hjärta är grundat i Jesu försoning, när han ger sitt liv för oss.
”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”(Mark. 10:45) och ”Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare” (Mark. 10:43). Livet med Kristus handlar om att ta emot hans kärlek som flödar över. Den kärleken får jag sedan ge vidare till andra.
Jesu liv är gränsöverskridande. Han tvättar lärjungarnas fötter och äter tillsammans med syndare.
Joh 13:12-17 När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade han till dem: ”Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.
Han ser och upprättar den enskilda människan, samtidigt som han pekar på orättfärdiga strukturer som gett upphov till att människor far illa. Jesus möter människor i ögonhöjd, dömer inte den som misslyckats och tar heller inte ifrån människan hennes eget ansvar. Jesus är som medmänniska, tjänare och samhällskritiker en diakonal förebild att ständigt inspireras av.
Diakoni är ett utflöde av kyrkans väsen och identitet. Diakoni i kyrkans liv binder samman gudstjänstliv och vardagsliv. Inom ortodox tradition används begreppet ”liturgin efter liturgin”; gudstjänst efter gudstjänsten. Det är Anden som motiverar och ger kraft till diakonal handling.
Kyrka och församling utan diakonal identitet är bara halv. Att bryta bröd med den hungrige och hämta vatten åt den törstige är uttryck för barmhärtighet, hur Jesu lärjungar förväntas handla. (Matt.25) Det är svårt att föreställa sig en kristen människas hållning, om den innebär att tro på Gud men vända sig bort från medmänniskan.
I en av de mest älskade och kända liknelserna, den om den barmhärtige samariern, säger Jesus: Gå du och gör som han (Luk. 10). Samarierns handlande är en bild av Guds eget handlande i Jesu gestalt; en inspirationskälla för den kristna efterföljelsetanken.
Uttryck för solidaritet kan vara att ta strid mot nedbrytande maktstrukturer och övergrepp, angripa orättfärdiga system i kyrka och samhället i övrigt. Med inspiration från gammaltestamentliga profeter som Amos och Jesaja, vilka protesterade mot orättvisor, kallas detta opinionsbildande arbete också för diakonins profetiska funktion. Vi lyssnar till Jesajas profetiska budskap i 58 kapitlet verserna 6-12.
Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas. Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.
Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han: ”Här är jag.” Om du gör slut på allt förtryck hos dig, hot och hån och förtal,
Dom du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag.
Herren skall alltid leda dig, han mättar dig i ödemarken och ger styrka åt benen i din kropp. Du skall bli som en vattenrik trädgård, en oas där vattnet aldrig sinar.
Som människor är vi alla utsatta. Att leva är att vara utsatt. I olika perioder och inom olika områden av våra liv är och blir vi mer eller mindre utsatta. Utsatthet kan eskalera. Resurser i form av exempelvis sociala nätverk varierar. Människan har behov av att få ta emot och att få ge vidare. Att bli älskad och att älska. Att bli respekterad och respektera andra. Detta tycks vara ett urmönster i tillvaron.
Mission innefattar både evangelisation och diakoni. Dessa två begrepp flyter ofta in i och förutsätter till viss del varandra, men tyngdpunkten ligger olika. Om evangelisationens fokus är att ”ge ut” i sång och förkunnelse, är diakonins fokus att ”ta in”, att lyssna in människan, se henne och hennes livssituation. Evangelisation är oftast förknippad med ord och talade budskap. Gudstjänst, andliga samtal, vittnesbörd, undervisning, sång och musik är medel som evangelisationen har. De utgår från munnens tal och bekännelse – men också pennans via det skrivna ordet.
Diakoni är ett efterlängtat alternativ i ett ibland alltför talträngt samhälle, där behovet av konkret handling och ”bry-sig-om-känsla” är stort. Diakoni är bärare av evangeliet. Tyngdpunkten ligger i handling och närvaro. Diakonin behöver inte alltid tala, men alltid handla. Diakoni är ”handens ämbete” så som evangelisation är ”munnens ämbete”.
Samhället förändras i snabb takt. Kyrkans del i det offentliga rummet är ständigt en ny utmaning. Förutsättningarna för och förväntningar på kyrkans engagemang i välfärden förändras. Sverige har ett väl utbyggt offentligt finansierat välfärdssystem. Offentlig finansiering är centralt för att säkra människors långsiktiga trygghet. Som enskilda rör vi oss mellan olika samhällssektorer. I samhället samverkar och bidrar olika sociala aktörer – enskilda, företag, organisationer, kyrkor – ofta i samverkan med offentlig sektor. En tydlig och genomtänkt rollfördelning är väsentlig i en tid där mångfald är ett nyckelbegrepp, samverkan ett annat.
FRAMTIDA UTMANINGAR
• Kyrkan har ett uppdrag att värna människovärdet. När människovärdet kränks är det kyrkans uppgift att utifrån en kristen människosyn vara en röst i samhället.
• Där medkänsla och medmänskligt handlande tonas ner, blir diakoni uttryck för en motkultur som söker vara präglad av värme och omsorg.
• Att leva är att vara utsatt, det gäller oss alla. Ett diakonalt arbete bör ha sitt fokus i livets mest utsatta livssituationer.
• Barn och unga är beroende av vuxnas välvilja och därmed per automatik särskilt utlämnade. De kräver därför speciell uppmärksamhet för att inte fara illa.
Erikshjälpen med Lisa Falk som årets Erikshjälpsstipendiat, Hela människan med gamla vänner bland missbrukarna, Faddersprojektet med nya syriska vänner, Fängelsegruppen och flyktingboende på Örestrand är viktiga diakonala insatser där vår församling bidrar.
Nu när nationalstatens berättelse gör vissa till medborgare och vissa till flyktingar. Vem har rätt att komma till Sverige för att söka skydd och söka vägar till en ny framtid. Vem är svensk och vad är svenskhet? Ja, då behövs kyrkans röst för framlingen.
Det har gått nio månader efter att treåriga Alans död fick tiotusentals människor ut på gator och torg för att kräva en humanare flyktingpolitik och lagliga vägar in i EU. Men i både EU och Sverige har vi istället lagt mycket all energi på att stoppa nödställda som försöker komma hit.
Det är också nio månader sedan Alf Svensson inledde ett debattinlägg i DN
”Nu orkar jag inte vara tyst längre. Nu forslas barn i livsfarliga gummibåtar. Karavaner av människor går eller stapplar fram över den europeiska kontinenten. Taggtrådsstängsel rullas ut runt nationsgränser. Och svenska politiska partiledningar hänger sig åt racet att vara först i tv med att presentera hur medmänniskor ska motas bort, stoppas och skickas tillbaka. Till vad? Det berättar ingen. Alla förstår vi att mottagandet och registreringen och asylsökandet måste ske under ordnade former. Men vi hör inte längre någon demokratisk klang i de många utspelen. När basuneras respekten för alla människors lika värde ut? Det är inte flyktingar som skapat katastrof! Det är för tyst, alldeles för tyst, om de värden som är civilisationens.”
Jag kan bara hålla med Alf. Det behövs fler profetiska röster i vår tid – profetisk diakoni och jag är stolt över att kyrkan är en av de få.
I dagarna har Stefan Svärd och Micael Grenholm kommit ut med sin nya bok om flyktingsituationen i världen och vårt kristna ansvar.
I vår värld idag är över 60 miljoner människor på flykt från krig och misär. Eftersom de rika länderna stänger sina gränser för flyktingar sker de stora flyktingströmmarna inom och mellan de fattiga länderna. En liten del av dagens alla flyktingar lyckas ta sig till Europa, det kanske handlar om 1,5 miljoner under senaste året. Men gränserna är stängda. De som lyckas överleva livsfarliga båttransporter möter taggtrådar, soldater och stängda gränser.
Vi lever i dag med samma trauma som när ett antal miljoner judar ville fly från Tyskland under 1930-talet och inga länder ville ta emot dem. Den kristna opinionen var kluven då, i Sverige fanns både nazivänlighet och undfallenhet bland de kristna samtidigt som många röster kraftfullt stod upp mot nazismen och främlingsfientligheten. Samma sak var det i Tyskland där många kristna inspirerades av nazisternas framgångar och en nazivänlig teologi utvecklades.
Sverige hörde till de länder som nästan helt stängde gränserna för flyende judar trots att vi hade god kännedom om hur utsatta de var i Tyskland. Läget är idag likadant för de som flyr från Syrien och Irak. Judarna blev till slut dödade i koncentrationslägren och dagens flyktingar dör av bomber i Syrien, i IS-attacker, på livsfarliga båtresor och i provisoriska och primitiva flyktingläger.
Det blåser kalla vindar över Europa. I land efter land har främlingsfientliga partier stora framgångar, nu senast var det Alternativ för Tyskland som lyckades ta sig en bit över 10-procentspärren.
I Sverige har Sverigedemokraternas framgångar pressat de etablerade partierna att lägga sig allt närmare dem i sin praktiska invandringspolitik. Debattläget liknar mycket tongångarna från 1930-talet där det diskuterades om man skulle ta emot judiska flyktingar eller inte.
Gamla testamentets profeter som Jesaja, Jeremia och Hesekiel frambar allvarliga budskap där man varnade för att förtrycka främlingen, ett synonymt ord till invandraren. Detta är ett dagsaktuellt och knivskarpt budskap till dagens Europa som deporterar flyktingar till Turkiet som får 6 miljarder av EU för hålla borta flyktingarna från Europa och ett Sverige med stängda gränser.
I nya testamentet ser vi hur Jesus uppmanade oss att vara barmhärtiga samariter som hjälper alla nödlidande oavsett deras ursprung (Luk 10), och han sa att det som kännetecknar dem som kommer till himlen är att de tar emot främlingen (Matt 25:35). De som döms till evigt straff däremot tog inte emot främlingen. (v 43). Nu lyssnar vi till Matteus och kommer ihåg Jesajas ord.
Matt 25:35-40
Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Det mest radikala med dess ord är inte att man belönats för att ha tjänat andra och för att man straffas för att inte ha tjänat sin nästa. Det mest anmärkningsvärda i denna utläggning är att Kristus inte identifieras med som tjänar utan med dem som blir tjänande.
! Gal 3:27-29 står:
Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.
I Matteusevangeliets 28:e kapitel när Jesus sänder oss lärjungarna ut i världenför att ”att göra alla folk till lärjungar”. Det är en sändning till radikal delaktighet. Alla vi möter skall liksom vi själva, inbjudas att bli lärjungar. Vi sänds ut med ett uppdrag som förutsätter att relationerna till de människorna vi möter måste förvandlas. I samma stund som budskapet når fram förändras rollerna. Ingen är längre ensidigt sändare eller mottagare. Kyrkans mission inbjuder till radikal delaktighet i lärjungaskapet, i varandras liv, i Kristus och därmed i den treenige Guden.”
”Vi får aldrig glömma att dessa flyktingar inte bara är statistiska nummer utan att de först och främst är människor som har ansikten, namn och egna berättelser, sa påven Fransiskus och tog med sig tolv Syriska flyktingar hem till Vatikanen. Detta är diakoni – tjänande.
Amen