Reflekterande veckobrevläsare.
”Främling, vad döljer du för mig…” sjöng Carola för ett antal år sedan.
Ibland drabbar oss känslan av främlingskap inför vår närmaste omgivning.
Under årens lopp har jag inte så sällan mött den bittra kommentaren ”alla har övergett mig”.
Har vi valt möjligheten att fördjupa samtalet, så sker oftast en omsvängning till att personen i fråga har lämnat sig själv…
Ungefär som om jag stänger av telefonen och är besviken över att ingen ringer.
Så länge mottagning saknas har jag “kontroll” över situationen och den självvalda isoleringen bekräftar att jag verkligen är övergiven!
Innerst inne vill jag inte vara ensam, men eftersom jag inte trivs att vara med mig själv så orkar jag inte med någon annan heller…
Att vara människa är dock i grunden att vara ”ensam-stående”…
Vi föds ensamma, vi dör ensamma och däremellan finns ett djupt stråk av ensamhet.
Försöker vi fly från vår ensamhet så lämnar vi oss själva i sticket, vilket gör att vi känner skuld och skammar oss och måste trösta oss med bedövningsmedel.
Att mogna som människa är att öppet våga dela vår ensamhet med någon så vi finner en gem-ensam tillhörighet i att vara tillsammans som de gem-ensamma människor vi är.
Detta är den djupaste tillhörigheten vi kan erbjuda varandra.
Vi tar steg för steg vår personligt ensamma pilgrimsstig samtidigt som vi vandrar tillsammans på vår gemensamma pilgrimsvandring.
Du finner mig på pastorlennarth@slottshagskyrkan.se om och när du vill.