Reflekterande veckobrevläsare.
Filmen ”I döda poeters sällskap” lärde mig och många andra begreppet ”Carpe diem”.
Det utmanade mig, men jag skall villigt erkänna att det ibland har känts ansträngande att försöka ”fånga dagen”.
Jag får bilden av en människa med spända muskler som spanar åt alla håll och stressat söker fånga dagen med sin håv men aldrig riktigt vet var dagen dyker upp.
Jag kan ju till och med bli så närvarande i mitt sökande att jag blir helt frånvarande, och då kör jag i diket i min iver att inte köra i diket.…
Men mindfulness då, medveten närvaro…?
Det är en filosofi som –vad jag förstår- går ut på att iaktta vem man är, hur man ser på världen och att ha kontakt med nuet. Genom att observera och beskriva sin upplevelse utan att värdera eller bedöma lär man sig att bli medveten om vad som händer.
Det låter tilltalande, men inte heller här känner jag mig komfortabel…
För mig blir det som att kliva ned i det andra diket, att stå som känsloavstängd åskådare vid sidan av det som händer runt omkring mig och stillsamt notera…
Pilgrimsvandringens insikter har hitintills varit den GPS som mest hjälpt mig att hitta en framkomlig harmonisk stig i denna vilsna djungel av mer eller mindre glada tillrop.
Jag tror att det beror på att pilgrimens identitet är förankrad i en tillhörighet som går utanför tid och rum med en Gud som är presens, dvs ständigt ”härvarande” både i den ofattbara tiden och den ännu mera ofattbara evigheten, och just därför kan pilgrimen tillåta sig vara ”härvarande” och känna och låta sig formas genom det som händer och bli delaktig utan att förlora sig själv.
Pilgrimens val är att gång på gång söka släppa kontrollen och ta steget från det medvetet medvetet närvarande till det omedvetet medvetet närvarande och både tankemässigt och känslomässigt leva ”härvarande” och därigenom gör sig tillgänglig för att låta sig fångas och engageras av ögonblickets njutning eller stundens förlust.
Det förgångna bär jag vidare som bearbetad och lagrad erfarenhet, framtidens förhoppningar och rädslor dyker upp som existentiella väderleksförutsägelser och i detta ”nu” får jag vandra steg för steg tillsammans med en ofattbar Gud som vill innesluta allt och alla i sin närvaro!
Tiden kommer till mig och tiden går ifrån mig och mitt liv består av detta ”just nu”-flöde.
Jag vill för närvarande beskriva det som ”God-fulness”…
Pax et Bonum!
Du finner mig på pastorlennarth@