Reflekterande veckobrevläsare.
Det har funnits stunder i mitt liv då jag tyckt att jag befunnit mig på ”fel” plats vid ”fel” tidpunkt
vilket självklart ledde till att jag trodde jag sa ”fel” ord till ”fel” människor!
Idag är jag mera till freds med livet.
Istället för att uppleva omständigheterna i livet som irriterande störningsmoment i min planering,
så övar jag mig i att se att där jag befinner mig, just där Gud vill ha mig,
vilket gör att jag nyfiket kan vara mera kontaktbar i den stund som inne är…
Jag behöver inte leta efter den rätta stunden, det är den rätta stunden som letar upp mig…
”Stund” är inte en lucka i kalendern utan blir en utvald tid för en utvald händelse, ett möte mellan himmel och jord…
Dock är det omöjligt att i stunden veta varje stunds karaktär, om den är lyckosam eller inte…
Pilgrimsvandrandets övning handlar om att våga känna det vi känner utan att dra förhastade slutsatser av detta.
En kinesisk bonde bodde med sin familj i bergen. En dag sprang hans enda häst bort.
Grannarna kom för att beklaga förlusten.
”Ni har alldeles för bråttom” sa bonden, ”det är ett faktum att hästen har sprungit bort, men ingen vet om det är på gott eller ont…”
Någon dag senare kom hästen tillbaka med tio vildhästar och grannarna kom för att gratulera.
Bonden sa ”Ha inte för bråttom, det är ett faktum att hästen har kommit tillbaka med tio vildhästar, men ingen vet om det är bra eller dåligt…”
Det gick några veckor och äldste sonen började rida in en av hästarna.
En dag föll han så olyckligt från hästryggen att han bröt bägge benen. Grannarna kom för att beklaga.
”Ni har alldeles för bråttom” sa fadern, ”det är ett faktum att min son har brutit benen, men ingen vet om det för med sig gott eller ont…”
Efter några månader uppstod krig i provinsen och alla unga män inkallades till tjänstgöring,
men eftersom bondens son hoppade kring på sina kryckor blev han kvar i byn.
Vad skulle du sagt om du var granne och vad hade du svarat om du var bonden..?
Du finner mig på pastorlennarth@