Reflekterande veckobrevläsare.
Vi satt i gruppen som var ämnad att vara en trygg mötesplats där vi kunde lämna ut mer än vi vanligtvis gjorde. Ett mellanrum i tillvaron där vi lyssnade på och till varandra.
Någon av oss lyfte fram sitt mest ”förbjudna” innersta och tittade skamset ner i golvet, vågade inte möta våra ögon.
Så drog ett igenkännandets leende genom rummet, och i takt med att det försiktiga skrattet växte fram höjdes det nedböjda huvudet och våra ögon möttes!
Den allvarliga skammen hade krackelerat och var borta.
Vi är på väg in i stilla veckan.
Vad har skratt och humor med påsken att göra?
Jag tror att ”in the very very beginning” fanns glädjen och leken och skrattet fullt ut.
Men när människan börjar snubbla på sin egoistiskt turistiskt konsumerande väg, famlar hon sorgset mellan övergivenhetens och isoleringens diken.
I sitt pilgrimistiskt utgivande liv konfronteras Jesus med människor som upplevt brustenheten och han möter deras längtan med sin kärleksfulla försonande attityd, upprättar och ger hopp.
Försoningen bearbetar skulden, upprättelsen utplånar skammen vilket leder till lättnad och befrielse, lekfullhet och skratt.
Det är därför jag tänker mig att Gud har oändligt med humor…
Jag påminns om de första kristnas påskskratt, som förbjöds under 1600-talet.
Vid påsknattens slut började hela församlingen skratta, dels av glädje över uppståndelsen, men också över dödens och ondskans maktlöshet.
Uppståndelsen är som god humor, den skall inte förklaras, den kan inte förklaras.
Den kan bara drabba oss såsom skrattet drabbar oss.
Just därför önskar vi varandra en GLAD PÅSK!
Du finner mig på pastorlennarth@