Kära veckobrevsläsare
Jag var hemma hos min snart 95-åriga mamma i veckan.
Bland dagens ärenden stod ”frosta av frysen”.
Det var länge sedan sist, så det tog sin lilla tid.
Varför väntar vi med dom nödvändiga sakerna tills det blir tvingande nödvändigt?
”Tjocka islager gör att temperaturen blir ojämn och att apparaternas livslängd kan minska, dessutom ökar energiförbrukningen” skriver Wikipedia och fortsätte med att berätta om de självavfrostande frysarna som ”smälter frosten till smältvatten som leds ut ur skåpet till en droppskål ovan kompressorn på frysens baksida”.
Medan frysen höll på att töa så tänkte jag att detta kan vara en god illustration av ett mänskligt beteende.
I stället för att avfrosta kontinuerligt, så sparar vi vårt infrusna jag tills det blir så fullt av det isiga att det inte får plats något mera och vi får pausa/stänga av och tömmas för att bli upptinade.
”Hur låter vi oss avfrostas då?” kanske någon fundersam veckobrevsläsare undrar.
För mig handlar det om att dagligen utsätta mig för Guds kärleks värme, som kan smälta det frusna och på så sätt droppa iväg ut ur mitt liv.
Hur kan det se ut för Dig?
En liv i avfrostningens tecken önskar pastor nilsson.
Vill du ha kontakt,
maila direkt på pastor@slottshagskyrkan.se