Söndagstankar på en vardag
Lukas 1:67-80
Johannes Döparen – Guds väghyvel…
Dagens text hamnar sex månader före jul, Johannes döparens födelsedag som föregår Jesu födelse.
Sakarias lovsång handlar om Guds handlande med sitt folk, det folk som blev utvalt genom kallelsen till Abraham…
Sedan övergår lovsången till att handla om barnet som nyss är fött…
Guds stora och mäktiga handlande vävs samman med ordinära (?) människors liv och uppgift, i den väven finns också våra trådar.
Guds outgrundliga planer handlar om att vårt handlande är en del av Guds handlande med sin skapelse.
I grekiskan används en speciell verbform som heter medium, vilken beskriver ”hur subjekten samverkar till handlingens resultat”..
Dvs jag styr inte över handlingens resultat (det är hedniskt sätt att se på tillvaron, att genom min magi/besvärjelse/ritual så sätter jag gudarna i arbete). Men handlingen styr inte heller över mig (det är hinduiskt sätt att se på tillvaron, attjag passivt underkastar mig gudarnas opersonliga och ödesbestämda vilja). Istället träder jag in i en handling som påbörjats av någon annan och jag samtycker till att delta i det som påbjuds!
Johannes är den som skall bereda vägen, skapa förväntan, vara provocerande och väckande och hela tiden pekande på ”han som skulle komma”. En Guds egen väghyvel…
Det profetiska är en viktig del av Guds historia. Det profetiska är en aptitretare av framtiden (ger hopp och framtidstro), det avslöjar det oäkta så att vi inte lever på illusionerna av ett låtsaslandskap. Oftast är profeten själv en del av det profetiska genom sitt handlande
”När tiden var inne sände Gud sin Son i världen” /Gal 4:4/ …
Det är skillnad på ”tid” och ”framtid”, mellan ”cronos” och ”kairos”, mellan ”futurum” och ”advent”. ”Futurum” är något som vi själva åstadkommer och arbetar oss fram emot med de resurser vi har, ”advent” är att vara öppen för ankomsten av möjligheter som inte omedelbart är för handen, en aktiv förväntan om en fullkomning som ligger bortom vad vi kan åstadkomma.
Se hur Guds historia är en kombination av dessa två kompletterande sätt att se på livet.
I Sakarias lovsång stannar vi inför följande:
v 68 ”som besöker sitt folk och ger det frihet”.
v 72 ” Han visar barmhärtighet mot våra fäder
och står fast vid sitt heliga förbund”
v 74 ”att rycka oss ur våra fienders hand
och låta oss tjäna honom utan fruktan”
Gud kommer till oss för att ge oss en framtid med tjänst utan fruktan, en situation där vi får vara Guds barn – inte hans slavar…möjligheten att få leva i frihet. Frågan är hur mycket vi drivs av fruktan och hur mycket vi drivs av tryggheten. Skillnaden är enorm!
Ytterligare stannar vi vid:
v 77” Så skall hans folk få veta att frälsningen är här
med förlåtelse för deras synder”
v 78 ” genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.
Han skall komma ner till oss från höjden”
v 79 ” en soluppgång för dem som är i mörkret
och i dödens skugga och styra våra fötter in på fredens väg.”
Frälsning är per definition ”förlåtelse från synder”, synd är det som skiljer oss från Gud. Fred och frid kommer ur det hebreiska ordet ”shalom” som betyder helhet. Ingela Agardh beskrev i den TV- intervju som sändes i veckan – och som blev hennes andliga testamente – att ”förvissningen om att Jesus bär mig när jag inte orkar bära mig själv har gjort mig till en hel person”.
Varje del- en hel del av Guds helhet–och Guds helhet i varje del
l nilsson 080622