Kära veckobrevsläsare!
I lördags åkte hustrun och jag tillsammans med goda vänner ner till biograf Kino i Lund för att se dokumentärfilmen ”Förvaret”.
Filmen handlar om en av de fem låsta institutioner i Sverige, där asylsökande i ovisshet väntar på utvisning.
Vi får bland annat möta Sami, en ung kille, som blir inlåst i fem månader samt Aina, som under nio månader är skild från sin man och tre barn, boende på annan plats i Sverige.
Ingen av dem har gjort något kriminellt.
Deras ”brott” är att de flytt från sitt hemland av politiska eller religiösa skäl, och de hålls inspärrade därför att misstankar finns att de skulle avvika innan de tvångsutvisas från Sverige.
Utifrån mitt arbete som pastor på häkte med restriktioner så har jag haft ett antal samtal med människor som oskyldigt suttit inlåsta i månader medan utredning pågått.
Jag anar något av vad dessa känner och tänker.
Att tillbringa sin tid i förvaret måste vara ytterligare en grads ökning i helvetet…
Ett par kvinnor i personalen som försöker göra livet trivsammare för de förvarade får tillsägelser av sin chef att de inte är tillräckligt mycket tjänstemän…
Deras empati skapar en obalans bland arbetsteamen…
Migrationsverkets vision är följande:
”Ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter”!
Ett märkligt sätt att ta tillvara människor genom att förvara dem som brottslingar…
Det är migrationsverket, migrationsdomstolen/migrationsöverdomstolen, regeringen och/eller polisen som kan fatta beslut om att ta i förvar en asylsökande eller en person som saknar tillstånd att vistas i Sverige.
Det finns cirka 250 förvarsplaster i Sverige och förra året togs ungefär 3000 beslut om förvar.
Filmen synliggör det osynliggjorda på ett lågmält inträngande sätt.
Detta är Sverige 2015!
Gå gärna in på www.forvaret.se och läs mera, filmen kommer i TV under hösten.
Du finner mig på pastorlennarth@slottshagskyrkan.se när du vill.