Kära veckobrevläsare!
Många människor talar om sin längtan efter att vara så närvarande som möjligt…
Vi går kurser som kostar tusentals kronor, för att lära oss rätt metoder att njuta av nuet…
Vi tränar oss i att bara ha ett fokus, med mer eller mindre framgång…
Men bland ”lyckas” vi utan att vi anstränger oss.
Nämligen när vi drabbas av sorg, då har vi bara ett fokus.
Känslor och tankar är helt upptagna av förlusten…
Vi är verkligen närvarande…fast vi njuter inte!
När vi “äntligen” blivit närvarande till max, så orkar vi inte med närvaron utan vill fly den…
Märkligt…
Jag menar inte att sorg är en behaglig känsla.
Visst finns det en elementär skillnad mellan en närvarande njutning eller en närvarande olust.
Men jag tror att det finns ingen stund i våra liv som vi är så genuina som när vi sörjer!
Möjligtvis också när vi drabbas av kärleken…
Den gemensamma nämnaren är att vi tillåter oss att bli sårbara, upplever maktlösheten och ”låter oss skes”…
Det är i de processerna vi inom oss mognar som människa och blir lite mera oss själva…
Sorg och kärlek är som två sidor av samma livsmynt, där nuet består av myntets tusendels sekundsmala kant…
Tänk om den genuina utvecklande närvaron finns gömd inne i det vardagliga livets kärlek och sorg…
Det låter nästan för enkelt…så enkelt att det skulle kunna vara sant…
Du finner mig på pastorlennarth@slottshagskyrkan.se när du vill.