Reflekterande veckobrevläsare!
I förra veckan såg jag filmen ”Florence Foster Jenkins”.
Den är en verklighetsbaserad skildring av den genom arv stormrika Florence Jenkins, som ifrån djupet av sitt hjärta närde en livslång kärlek till musiken.
Trots en uppenbar avsaknad av rytm och tonkänsla var hon övertygad om sin storhet och bekostade själv sina konserter och skivinspelningar.
Jag blev berörd av en fascinerande historia och den problematik som finns kring livslögnen som håller människor kvar i sin villfarelse.
Har människor det bättre om de blir skonade från sanningen..?
Får människor det bättre om obehagliga sanningar kring deras liv kommer fram..?
Var går gränsen för att hindra en människa att göra bort sig till att låta henne leva sin dröm?
Vid direkt fråga från person, som vill bli bedömd är det nödvändigt att ge tydligt ärligt svar.
Det går ju att genomföra vänligt och respektfullt, man måste inte vara elak som i vissa fall Idoljuryns medlemmar vid vissa auditions.
Samma ärlighet är önskvärt vid skrivandet av rekommendationer inför t ex en viss anställning.
Tyvärr glids det på sanningshalterna, ibland för att vilja bli av med en viss person.
Men om ingen frågar mig – är jag fri då att blunda..?
Var går gränsen för mitt ansvar..?
Och om jag säger ”sanningen”, är jag då beredd att ta ansvar även för konsekvenserna…?
Fler frågor än svar infinner sig…
Florence levde sin dröm, in i det sista.
Hon sjöng falskt – men jag vill inte annat än tro att Florence var äkta som person…
Hennes sista ord i filmen är magiska:
”Folk må säga att jag inte kan sjunga men aldrig att jag inte sjöng!”
Du finner mig på pastorlennarth@slottshagskyrkan.se om och när du vill.