Reflekterande veckobrevsläsare!
Har i veckan läst lite kring tiden som begrepp.
Blev uppmärksammad på hur det österländska tidstänkandet intimt var förknippat med väderstrecken.
Österlänningen var orienterad mot öster, världen och livet betraktades med ansiktet riktat mot den uppåtgående solen.
Väster blev därmed det okändas riktning, det som låg bakom.
(Som en följd därav blev norr=vänster, olyckans väderstreck och söder=höger, framgångens väderstreck.)
I vår kultur menar vi att det olevda livet ligger framför oss och det levda bakom oss, medan den forna Främre Orientens människor såg det rakt motsatt.
Nämligen att det förflutna är det som ligger framför oss, eftersom det är det enda vi kan iaktta. Det kommande däremot ligger bakom vår rygg eftersom det är obekant.
Visst är det spännande att möta ett annorlunda tänk, som vänder upp och ned på begreppen…
I varje fall så går det stick i stäv med vad jag brukar tänka och tala om, att man inte skall backa in i framtiden.
Man kan ju fundera över hur all den österländska visheten har kunnat födas med ett sådant sätt att betrakta tillvaron…
Eller är det på grund av detta synsätt den har tillkommit…?
Ett visst mått av ödmjukhet är nog på sin plats…
Jag skall försöka omvända mig och gå omkring kommande vecka och iaktta det som varit, så får jag se hur det går med den okända framtiden.
En god obekant vecka önskar pastor nilsson
Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se