Kristus, vårt mellanrum i tillvaron som skapar närvaro med evighet…
Tänk att få mötas i mellanrummet, tomrummet, det oförutsägbara där inget distraherar, där vi inte har
tillgång till några tidigare bilder av hur det skall bli. Det är både det som vi räds för och det som vi
längtar till.
Det är i tomrummet/mellanrummet det händer…
I 1 Mosebok kapitel 2 vandrar människan omkring i lustgården och har full närvaro och gemenskap
med sin Skapare och skapelsen.
I kap 3 försöker människan ta en genväg och när hon inte vågar ta konsekvenserna av sitt handlande
utan försöker dölja det hon gjort så gömmer hon sig själv och flyr bort från sig själv och från
paradisisk närvaro i liv till en frånvarande existens.
Sedan dess har mänskligheten mer eller mindre varit frånvarande i en meningslös kurragömmalek.
Vi sätter fokus på något annat/annan så att vi kan mörka det vi inte vill att andra skall se.
Vi förnekar, vi ljuger, vi skönmålar, vi gör allt för att slippa säga som det är
Vi blir splittrade, vi tänker åt ett håll, vi känner åt ett annat och vår vilja flyger viljelöst omkring
däremellan
Mer eller mindre distraherade…
Vem eller vad kan få oss mera närvarande?
Vad händer om vi får tandvärk eller någon trampar oss på tårna, en stor glädje eller sorg, ett oväntat
besök kan få oss att glömma allt annat och vi blir otroligt närvarande.-vi tvingas att byta fokus!
En händelse som tar tag i vår längtan eller vår saknad eller rädsla och öppnar upp för inne i
denna rädsla finns vår skatt gömd…vår innersta identitet
Gudstjänsterna från 1 advent och framåt har handlat om hur Gud besöker mänskligheten, för att
kalla fram vår egentliga identitet, för att nå fram genom det vi saknar och till det vi längtar efter…
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende
sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Joh 1:14
Gud blir människa, inkarnationen/förkroppsligandet, det allra mest oväntade och efterlängtade.
Vad är högsta form av andlighet?
I ”Den nionde insikten…” av James Redfield handlar det om att gå upp i en högre osynlig
vibrationsnivå…
I bibeltexterna fann jag att den motsatta riktningen genom Jesu egen vandring mot lidande och död
genom att göra sig synligt mänsklig.
Att vara sann människa blir den högsta formen av andlighet, Gud har för alltid satt nivån att
”höjden av andlighet är att gå rakt på jorden”.
Ett tomrum/mellanrum av mänsklighet och barmhärtighet skapas som gör det möjligt att handla, tala,
fungera på ett nytt sätt!
Men vad har inkarnationen med närvaro att göra?
Vi kämpar för att leva i nuet, tiden kommer och går, vi jagar tiden och tiden springer iväg
”När tiden var fullbordad sända Gud sin son…”
Genom inkarnationen träder evigheten in i tiden, i det rätta ögonblicket när tiden står s
tilla blir
Guds son närvarande och erbjuder ett nytt tänk!
I stället för att ständigt leva i kluvenhet mellan ”då” och ”sedan”, mellan ångesten över vad vi
misslyckats med/stoltheten över vad vi åstadkommit och tankarna över vad vi borde prestera/leverera
uppstår Guds ”nu” , möjligt att ta emot i varje nytt ögonblick.
Detta lär oss konsten att leva “blott en dag ett ögonblick i sänder “ och lockar därigenom fram en
vilande mottagande närvaro.
Obs att detta är en form av askes/fasta, därför att vi genom att söka ta emot varje ögonblick så
helhjärtat som möjligt, så släpper vi taget om framtidens eventuella resultat och prestationer, rädslor
och misslyckanden.
Vi kan ju ändå inte kontrollera och bestämma hur det skall bli.
I går fick jag en ikon, som är gjord av Bitte Rosencrantz och som föreställer apostel Jakob, som
enligt traditionen begravdes i Santiago de Compostella och som f n är den plast som de flesta
pilgrimer vallfärdar till i nordvästra hörnet av Spanien.
Att ge ikon som avskedsgåva till en baptistpastor, det berättar en del om den ekumenik och
växelverkan som idag finns mellan samfunden/teologierna.
Några specifika kommentarer apropå närvaro och mellanrum…
Ikon kommer fr grek eikon=bild,
Vad är det för skillnad mellan en ikon och en vanlig tavla av Rembrandt eller Bror Hjort?
Den klassiska ikonstil som vi ser idag utvecklades på 300-talet, och har sina rötter i de målningar vi
finner i Romas katakomber, och har sedan dess bevarats.
Syftet med ikonen är att vara en förkunnelse för ögat. ”Vad ordet förmedlar genom örat visar
målningen tigande genom ögat”. kyrkofader Basileios den store (330-379)
Ett tigande mellanrum…
Färger, former och omvänt perspektiv syftar till att spegla den himmelska utsiktspunkten där
helgonen nu befinner sig och samtidigt förmedla ett möte ”ansikte mot ansikte”.
Ett ”fönster mot himlen/mot Gud” att fånga vår närvaro
Anletsdragen präglas av upphöjt lugn och en stilla ro, ögonen är ofta stora och uttrycksfulla och
blicken skådar det eviga.
Återhållsamhetens med tredimensionella inslag beroende av en judisk tradition som definierar en
avgudabild som en bild som kastar skuggor.
Helgonen kastar inga skuggor, i deras värld är ju allt mörker borta…
Men ikonerna öppnar inte bara ett fönster mot himlen, det omvända sker också.
Ikonerna har ett omvänt perspektiv, de har nämligen det himmelska som utgångspunkt,
De tittar på oss mer än vi tittar på dem, det fångar vår närvaro.
Det förklarar varför vissa ikoner ser lite underliga ut-just utifrån vanligt perspektivmålande.
I vår värld kastar vi skuggor omkring oss, var vi än befinner oss eller håller på med.
Kan vara gott att få kasta blicken mot något skuggfritt och samtidigt få en blick från skugglös tillvaro.
I detta mellanrum med ett himmelskt perspektiv skapas/odlas vänskapen (“vänner kallar jag
er”) på grund av tryggheten att få vara utvalda av honom (Joh 15:15-16) vilket betyder att
vi inte behöver bekymra oss om effekten/resultatet av det vi gör, därför att det har han redan
bestämt oss till…
Jämför med biets insamlande av nektar i förhållande till den omedvetna befruktningen av de
blommor som bina besöker.
Följande ord fick jag mig till livs av en god vän, som hjälpte mig ur krampen att försöka fundera ut
hur betydelsefull min tjänst varit, jag satt där med mina predikningar framför mig och undrade ”vad
har allt detta betytt?”, jag läste protokoll och visioner, årsberättelser och funderade ”vad blev det av
allt..?”
”Vi har ingenting att uppnå, ingenting att vinna, ingenting att ge”. Vilka goda och hoppfulla
nyheter! Det här är inte att påstå att allt är fåfängligt och meningslöst och det är heller inte
ett omdöme vi ger innan vi utför dessa handlingar. Det har ingenting med jantelagen att göra.
Det är i stället att påstå att dessa gärningar inte ”bär med sig sina egna mål och sin egen
effektivitet” och att det är ett omdöme vi ger efter att vi har gjort vad Gud har kallat oss att
göra. Att hoppfullt kunna ge detta omdöme, det är att smaka på Guds nåd och frihet.”
Jacques Ellul
Jag läste detta och bestämde mig för att inte dissekera mina 27 år i Slottis…vill andra söka bestämma
resultat så är det upp till var och en, men jag släpper det i Guds barmhärtiga hand
Nuet är den enda punkt där i vårt liv där vi kan vara ett med Gud, vi har ingen makt över det
förflutna, vi har ingen kunskap om framtiden, kvar är nuets fönster med utsikt mot evigheten, där
evigheten inte enbart är lång tid utan en tid av kvalitet och i sig innesluter då-nu-sedan.
Vi vill så gärna nå målet utan att gå vägen!
”Tron har sin verkstad i det fördolda och osynliga för att därur verka i det synliga” skrev
Hjalmar Ekström, skomakare och mystiker som levde 1885-1962 i Helsingborg
Några vägledande ord till dig och mig!
1. Gör vad du gör helhjärtat, låt alla dina handlingar bli heliga handlingar, i evighetens perspektiv
blir varje handling sakramental och varje människa ett sakrament.
2. Säg ”ja” till varje ögonblicks inbjudan, vi tänker så långt, ”hur skall jag kunna leva i nuet
ständigt?” och så är vi redan ”därvarande” i st f ”härvarande”. Se varje ögonblick som en störning
från den himmelska världen att tas emot och ges vidare
3. Att bli ”vän” med döden, med alltings ändlighet. När du har fått ”besök av döden”, så får
plötsligt livet en ny dimension och blir verkligare, sannare. Det som var viktigt förr blir oviktigt och
relationer speciellt blir viktigare.
I en artikel om avspänning gavs rådet att man skulle föreställa sig att man skulle dö samma dag
Någon skrev ”det gick ganska bra att uppfatta mitt arbete som definitivt avslutat samma kväll. Jag
lämnade med lugnt samvete några mindre brådskande problem för att helt ägna mig åt ett par
viktigare saker. Varje gång min sekreterare kom in gav jag henne mitt ”sista leende” och på kvällen
konstaterade jag att vi arbetat mera effektivt än någonsin. När jag kom hem blev min fru förvånad och
glad över att omedvetet bli bemött som om hon samma kväll skulle bli min sorgsna änka. Det blev en
avspänd dödskamp.”
Tänk om våra dagar, sammanträden och diskussioner nu och då skulle inledas med ”och för övrigt
skall vi snart dö”, skulle de få ett annat innehåll?
Jag går ganska ofta upp till talarstolen med känslan av att om detta är min sista predikan så vill jag ge
mitt bästa…jag behöver inte tillägga något,
I samtal likadant, kanske lärt mig genom den osäkerhet som finns i samtalen på häkte/anstalt, när jag
kommer tillbaka nästa gång kan personen ha blivit förflyttad, det är ”nu” det gäller utan att därför
behöva känna det ansträngande… även om jag ofta säger ”skall vi sätta ett kommatecken”…
Hur vet vi då att vi gör rätt?
Det vet vi aldrig, men när Gud besöker oss kommer han med nåden och sanningen (i just den
ordningen), som försonar oss med vår tillvaro och vi ”blir rätt”! Just därför kan vi utgå från att i just
detta NU-ögonblick är vi exakt där Gud vill ha oss…
Här-varandets mellanrum gör oss ständigt mottagande och utgivande genom att leva i evighetens NU-
rum
”Gör som Gud – bli människa”
Genom Jesus Kristus skapas ett mellanrum där allt och alla kan få plats…
Keltisk bön, knuten till St Patrick, Irlands skyddshelgon
Under denna dag:
Kristus med mig,
Kristus framför mig,
Kristus bakom mig,
Kristus inom mig,
Kristus under mig,
Kristus över mig,
Kristus på min högra sida, Kristus på min vänstra sida
Kristus i hjärtat på var och en som tänker på mig,
Kristus i munnen på var och en som talar till mig,
Kristus i varje öga som ser mig
Kristus i varje öra som hör mig
pastorlennarth@slottshagskyrkan.se