Reflekterande veckobrevsläsare!
I en artikel i Helsingborgs Dagblad stod att läsa att 38 procent av de svenska hushållen består av en enda person.
Var femte person i Sverige lever ensam!
Vi föds ensamma… Vi dör ensamma…
Däremellan finns det ett stråk av ensamhet som ingen av oss blir av med, oavsett om vi lever ensamt eller gemensamt.
Wikipedia skriver att ”ensamhet är att vara utan mänskligt sällskap eller känna sig utan stöd. Det finns frivillig och ofrivillig ensamhet..”
Ibland kan ensamheten i en större grupp kännas mer ensam än att verkligen vara själv. Ensamhet får ett drag av övergivenhet i sig. Den tyske motståndsprästen Dietrich Bonhoeffer skriver att ” bara den som kan vara ensam orkar med gemenskap och bara den som orkar med gemenskap klarar ensamheten”. Både ensamhet och gemenskap kan bli en flykt från oss själva i ställer för en tillflykt. Som häktespastor möter jag människor som tillbringar 23 timmar per dygn ensam i cell, när de sitter med fulla restriktioner. Det innebär att man inte får ta emot besök, umgås med andra häktade eller se på tv och läsa tidningar. Man är fullständigt avskuren från omvärlden. Vissa reagerar med ångest och suicidförsök, andra kan paradoxalt nog mitt i denna isolering finna sig själv. Vid mina besök har jag med mig en oskriven bok, som jag bland annat erbjuder. För flera blir denna bok det viktigaste för dem under de veckor och månader som utredning och omhäktningar pågår. Här får tankar tänkas från början till slut och bli tydliggjorda i skrift. I och med att känslor och reflektioner tas på allvar (kanske för första gången livet) uppstår en äkthet som är befriande. Kompletterat med mötet med mig eller någon annan, som utan fördömelse eller värderande attityd lyssnar in deras ärliga berättelse, kan detta bli starten på ett nytt liv. Utan erkännandet kommer personen att fortsätta bära straffet och isoleringen inom sig även efter avslutat fängelsestraff. Men med erkännandet kan personen leva i friare inre tillstånd trots fångenskapen. Processen kring erkännande är både fängslande och befriande… Oavsett på vilken sida av murarna vi befinner oss finns de högsta murarna inom oss. Poängen är att inte överge sig själv och att också ge sig lov att få känna sig omgiven av Gud och medmänniskor.
En ensamhet som för oss ut i gem-ensamheten istället för övergivenheten önskar lennarth!
Du når mig på pastorlennarth@slottshagskyrkan.se