Församlingen -Kristi kropp, 1 Kor 12:12-31, 13, 14:26-33,

Vi lever i en individinvalidiserad värld och tid, där vi kastas mellan kollektivets anonymitet och den individisolerade anonyma människan och förgäves söker ”friheten utan asterisk”

Johan Aspelin skriver i sin bok ”Suveränitetens pris” då han en kritisk jämför självhjälpslitteraturen med Martin Bubers beskrivning av det mellanmänskliga mötet.

Buber beskriver skillnaden med att leva utifrån sitt väsen och att leva utifrån bilden, dvs att leva essentiellt (ur sitt ”esse”) eller utifrån det som jag vill ge intryck av (ur sitt ”göra”)

Programmen idag går ut på att individen ensam skall göra om sig själv för att bli sig själv…

Buber hävdar att i mötet med den verklige andre sker något med mig, min personlighet kliver fram och jag mognar…

Brottningskampen är inte ny, redan i paradiset försöker sig mänskligheten på ett självhjälpsprogram som skall ta dem till de högsta höjder men de faller djupt in i ensamhet och övergivenhet.

Paulus prickar rätt när han skriver att Jesus är den andra  människan 1 Kor 15:45

Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv.

Då kan man ju tänka att det andliga inte blir greppbart – men det förhåller sig på precis motsatt sätt. Johannes skriver  i Joh 1:14-15

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Människan försökte att bli Gud och förlorade sin mänsklighet, Gud blev människa och är starten för en ny mänsklighet. ”Först människa sedan kristen” formulerar en av de första kyrkofäderna –Irenaaeus – detta levnadssätt för den kristna kyrkan på 100-talet

Gör som Gud bli människa..”

Frälsningen konstitueras  genom en ny kropp

Andlighet är något konkret, andlighetens fara är att vara individualistisk och spiritualistisk

Församlingen är Kristi kropp (obs! det är inte bara en illustration!) fortsätter att vara Kristi kropp, Frälsning är att genom Anden bli till i en samma kropp (12:12-13)

Det genomsyrar Paulus tänkande kring församlingen med tjänster, gåvor och  karaktärer,

Rom 12:4-5

Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.

Brevet till församlingen i Korinth är skrivet i en konflikt som berör frågan om vad som är andlighet, vishet och mysterium. De ville definiera andligheten utifrån en inre och dold natur, men Paulus hävdar att andligheten bestäms utifrån sin kroppslighet och sina relationer med andra kroppar (det gör även t ex Johannes  4:7ff och Jakob 2:14 i sina brev)

I nattvardstexten lyser detta fram

I l kor 10:15-17 är det svårt att veta vad Paulus menar, det är omöjligt att skilja delaktigheten med Kristi kropp från den kroppsliga föreningen i en fysisk gemenskap

1 Kor 3:16  Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?

1 Kor 6:15  Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar?

I skapelsen finns en svaghet inbyggd, ensamheten är inte god, tillhörigheten är Guds signalement i våra liv

Nattvardstexten betonar ytterligare nödvändigheten av samklang mellan tro och liv, ”ty den som äter och dricker utan att urskilja kroppen…äter en dom över sig” i 1 Kor 11:29

Församlingskroppen är ett sakrament där vi förmedlar nåd till varandra

Genom att andlighet inte kopplas till indvidualistiska och elitistiska upplevelser betyder det att primärt handlar genuin andlighet hur vi behandlar varandra, i hanterandet av våra konflikter avläses var vi befinner oss 1 Kor 3:3 För om det finns ofördragsamhet och strid hos er, har ni då inte kvar er gamla natur och lever på vanligt mänskligt vis?

Försoningens ämbete utgår från den Jesus som blev sann människa på vår jord…

Paulus utgår från Jesu föredöme  (matt 4) hur Jesus-  när frestelsen kommer att göra något för sin egen skull säger bort det och inväntar till det han gör kan bli till välsignelse för de andra

1 Kor 10:24    Sök inte ert eget bästa utan andras.

För honom är det otänkbart med en andlighet där den enskilde inte använder Andens gåvor till andras uppbyggelse (1 Kor 12:7 Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.)

I kap 12 behandlas de olika andliga gåvorna och poängen är just detta att det är olikheterna som får kroppen att hålla samman eftersom det är samme Ande som ger gåvorna

Enfalden söndrar, låser fast och förminskar, för då håller vi hårt fast vid de bilder vi själva fått, medan mångfalden tänjer, är kreativ,  håller samman, treenighetens  avbild finns i kroppens karismatiska mångfald i enhet, vi utgår från vår essens- vårt esse!

Varning utfärdas mot att dels utsöndra sig själv från helheten genom att uttrycka att jag vill vara något/någon annan än den jag är, v14-20 dels mot att utsöndra den/de som jag inte tror mig behöva i kroppen.

Oavsett position och uppgift bör alla delar visa varandra samma omsorg (v 25) eftersom alla inte kan/skall göra allt (27-30)

Att leva i Kristi kropp är att överlåta sig åt en gemenskap där man förlorar kontrollen över sitt eget liv och tillåter sig att ”dö” i en ömsesidighet man inte själv kan kontrollera (Martin Bubers mellanmänskliga rum)

Alla andras frihet utvidgar min egen frihet till det oändliga.

Den stora gåtan är hur vi skall kunna konkretisera detta, att vår frihet inte beskär varandra utan ytterligare befriar varandra

Kanske Kärlekens kapitel 13, som  går som en röd tråd genom kroppen ”en väg överlägsen alla andra” i kap 12 v 31 kan vara en ”metod”.

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. [2] Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. [3] Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

[4] Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. [5] Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. [6] Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. [7] Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

[8] Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. [9] Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. [10] Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

[11] När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. [12] Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

[13] Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Det är kärlek som gör att jag blir delaktig i det jag gör, att det jag gör hänger ihop med mig och därmed också hänger ihop med kroppen

I kapitel 14 möter vi texter om bla församlingsmötet där vi söker ”the mind of Christ”, målet är uppbyggelse av hela församlingskroppen

1 Kor 14:26  Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp.

De olika gåvorna, tjänsterna, frukterna är gåvor till varandra och till kroppen att söka Guds vilja för oss tillsammans.

pastor nilsson 080824

X