Text Johannes ev 5:1-13
Tema: Jesus väcker hopp och skapar konflikt
I den här berättelsen så är det Jesus som tar initiativet.
Jesus dras till människor som andra hade gett upp med.
Han utmanas av ”omöjliga situationer”, han söker upp Betesdadammen
För honom finns inga ”hopplösa fall”.
Men varför Jesus just väljer denne man bland alla som låg i pelargångarna vet vi inte.
”outgrundliga äro Herrens vägar”
Frågan som ställs ”Vill du bli frisk?” känns kanske onödig, fast á andra sidan kan även sjukdomen bli en ” nästan omistlig del” av livet och svår att tänka sig fri från…identifikationen, inte ovanligt att förknippa människor mer med det sjuka än med det friska…
Det finns en integritet hos Jesus, det är mannens eget beslut som det handlar om, han måste vara med själv i processen
Besvikelsen var hans ständiga följeslagare det ger svaret vid handen:
”jag har ingen som hjälper mig…” Ensamheten är ett faktum…
Hans sjukdom var ju inte någon nyhet längre, efter 38 år kan det vara svårt att uppbringa medkänsla och intresse….
Jesu -med den auktoritet han har – befaller: ”Stig upp, ta din bädd och gå!”
En auktoritet som kommer sig av att Han hela tiden lyssnade in sin Fader.
”Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen.” Joh 5:19
Han lovade varken för mycket eller för litet…
”Stig upp” är då lätt att förstå, men kunde han inte lämnat kvar sängen, det som påminde om de 38 åren..?
Sängen, som för den sjuke varit ett fängelse, skulle inte lämnas kvar utan bäras vidare och integreras in i den friska situationen och nyttjas – just som nattlogi. Vi bär med oss det förflutna in i framtiden, och kan inte/bör inte fly från det.
Det bärandet skapar dock en ny konflikt, eftersom det var sabbat och det var förbjudet att bära något på sabbaten – och sabbatspolisen var där. De var inte intresserade av att glädjas över undret utan såg bara lagöverträdelsen och letade efter vem som skulle få skulden.
Konsten att leta efter ”fem fel” eller livskonsten att söka ”fem rätt”
Avundsjuka, förändringsbenägenheten är inte så stor hos oss och inte heller vår förmåga att glädjas över andras förändring
Det livsbejakande undret rubbar ”balansen”, Jesu närvaro skapar både ”ro” och ”oro”…
Men frågan kommer på något sätt någon gång till oss ”Vill du…”?
p nilsson 090201