Lukas 18:1-8 Tema: Låt oss bedja…

Vårt förhållande till bönen är lite ambivalent, de flesta anser att bönen är viktig, att de ber för lite, vilket ger dåligt samvete och leder till att bönen blir mera en börda än en tillgång.

Bönens styrka är dess omedelbara möjlighet att ta oss överallt, men det utgör också dess svaghet, då vi konfronteras med tillvarons djävulskhet och blir förvirrade varför det är som det är och inte blir annorlunda med en gång. Varför griper inte Gud in?

Turisten som frågar juden som står vid västra muren och ber varför han gör det:
”Jag ber om rättfärdighet, jag ber om familjens hälsa, jag ber för fred på jorden, särskilt i Jerusalem”
”Gör bönen någon verkan” frågar turisten.
”Det är som att prata med en vägg” svara juden.

Varför ber vi då?

”Skälet till att vi ber är helt enkelt att vi inte kan låta bli”, bön är som andningen, det är inget vi själva uppfinner, det är något som vi bär inom oss, en inre SOS som ständigt ropar ”hjälp”…

Berättelsen vi läst är lite absurd – så absurd som verkligheten är, denne änka kunde inte köpa sin rätt utan hennes enda vapen var hennes envishet ”ständiga springande” som egentligen är en boxningsterm som talar om ”ständiga slag under ögat”.

Är då Gud så motvillig att vi behöver övertala honom?

Tvärtom, det är fråga om en kontrast – inte likhet. Gud är- i motsats till domaren, både rättfärdig och villig att ge åt den som ber honom.

Liknelsen säger att ”Gud vill redan”!

Konstellationen änka-domare visar hur Gud står på den svagas och maktlösas sida gentemot de starka och mäktiga.

Texten handlar om uthållighet i bön, men skall människosonen finna tro när han kommer…

Så länge det finns liv så finns det hopp…

Så länge vi ber finns det hopp…om förändring

Bön handlar om behov /våra eller andras, obs att vi sällan är så där oegennyttiga… bönen pendlar mellan våra egna önskningar/behov och övriga människors längtan/behov som vi ser eller som blir utsagda….

Och som vi lyfter upp i tro/visshet om Gud bryr sig, att vi får störa honom, att han vill bli störd, och att vår envishet betyder något…

”Gud förändras inte när vi ber, men vi förändras” sa Sören Kierkegaard, är det så…?

Visst förändras våra perspektiv på människor och sammanhang när vi lyfts upp och ser verkligheten i det himmelska helikopterperspektivet.

Men hur ivriga behöver vi vara då? Eller skall vi helt slappna av?

Våra böneliv pendlar mellan den ihärdigt sega bönen utifrån orden ”Be så skall ni få” till den tillitsfulla ”Ske din vilja”, någonstans däremellan befinner vi oss…

Ibland drabbas vi av kramp – kramp i bönen, frustration

Ibland skäller vi på Gud grälar på honom, Flera gånger i mina böner har det varit skarpt läge, ”Gud, om du inte gör det så lämnar jag min post…” det handlar om liv och död, då är det nyttigt att läsa Psaltaren i GT, och inse att det är fler personer före mig som haft skarpt läge med Gud.

Ibland så vill vi skicka iväg Gud som universums springpojke ”Gud, gå du hem till den ensamma, de sjuka och de avsidestagna (vilket hemskt uttryck)”…och då blir bönen en ursäkt för att inte själv ta tag i det som bör göras, jag kan.

Men ibland är det ett fantastiskt samarbete… där ”jag träder in i en handling, som påbörjats av någon annan, min skapande och frälsande Herre, och upptäcker att jag samverkar till handlingens resultat, jag varken utför den eller utsätts för den, jag samtycker till att delta i det som påbjuds”. Att ha flyt -”flow” kallas det vanligtdags, en aning av ”flow church”?

Bön borde vara lika naturligt som att andas – men av någon underlig anledning så andas vi inte så ofta som vi skulle kunna andas…eller?

Kanske är det med bön som med sexualiteten och våra relationer. De flesta är inte nöjda med sitt sexliv, och pressen av hur det borde vara minskar möjligheten till goda relationer. Istället för ökad intimitet så handlar det om ökad teknik som ökar frustrationen. Och fastän det väller fram böcker om hur vi skall ”må bra och rädda våra äktenskap” så verkar det inte ha någon inverkan på skilsmässotalen, och vi mår fortfarande lika dåligt.

Det handlar om att ge tid för varandra, det finns inga genvägar till goda relationer, varken till varandra eller till vår Herre. Vi hittar inte hemligheten till vårt böneliv i någon ny dvd-serie, en nyutgiven bok, en annan pastor eller ett helgseminarium.

Det handlar helt enkelt om att vilja, att bestämma sig och göra…att be…

”Livets största tragedi är inte böner som inte fått svar, utan böner som inte betts…” FBMeyer

Jesus är vårt bästa exempel, som för att behålla sin goda relation med Fadern bad så ofta som det han behövde, äkta, ärligt, personligt. Det känns som att han antingen nyss kommer från bedjandet, eller så finner vi hon bedjande eller så är han på väg att be…

Och han lär oss att bedja: bönen Fader vår…
Matt 6:9-14
Vår fader, du som är i himlen./relationen/
Låt ditt namn bli helgat. /i allt vad jag gör,är/
[10] Låt ditt rike komma./låt mig få vara ett redskap/
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. /hjälp mig leva ut himlens vilja på jorden/
[11] Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. /att leva utan garantier utan att oro/
[12] Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. /att växla vår skuld till ansvarigt liv/
[13] Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. /låt mig leva medvetet/

Paulus fångar upp detta och skriver om ”ständig bön”,
Var alltid glada, be ständigt…
Och tacka alltid Gud vår fader…
Be i er ande varje stund
och en grupp som kallar sig messalianer har tagit det så allvarligt att man anlitar surrogatbedjare medan de sover. En grupp nunnor i Wisconsin har bett i skift utan uppehåll sedan 1878…

Jag ser det som en kallelse till en livsinriktning, hela mitt liv i riktning mot Gud och allt kan tas med!!! Gud är nära om jag bara upptäcker honom!
Det paradoxala med bönen är alltså att den kräver allvarliga ansträngningar men kan tas emot endast som en gåva. Vi kan inte planera, organisera eller manipulera Guds närvaro, men utan varsam disciplin kan vi inte heller ta emot honom. /Henri Nouwen

Störningar i bönen, visst har du också kommit på dig med att vilja ta upp blocket och skriva ner alla telefonsamtal du borde ringa när du väl samlat dig…gör det då så du kan koncentrera dig då eller gör som katolske biskopen Anders Aborelius när vi hade en tyst halvtimme före lunch och jag blev jättestörd av skramlet från köket, men när Anders samlade ihop oss före lunch så bad han ”Tack Gud för skramlet i köket som betyder att vi snart får våra hungriga magar mättade…”

Bönen före alla andra bör vara :
”Må det vara mitt verkliga jag som talar och må det vara Ditt verkliga Du som jag talar till”
CS Lewis

090517 p nilsson

X