Text : l Kor 1:18-31
Det är nu vi känner att det är på allvar!
Innehållet i långfredagens texter handlar ju om det som vi misstänkt hela tiden, nämligen att det är meningslöst att kämpa för det goda. Trofastheten förråds, godheten fängslas och torteras, vänligheten förlöjligas, mannen som förlåter synder, gör väl och hjälper alla blir dömd att korsfästa av den mänskliga, religiösa, politiska korrektheten.
Det var ju det vi fruktade i våra mörka hopplösa stunder, att det är lika bra att ge upp innan vi når detta bittra faktum. Varför utsätta oss för risken, när det inte finns några garantier för kärlek och godhet?
Fast egentligen sär det nog tvärtom, det är han som utsätter sig, han som följer oss på vår dagliga via Dolorosa, han som avklädde sig sin himmelska skyddsdräkt, oåtkomlig för mänskligt lidande, och gör sig ödmjuk och sårbar, för att kunna identifiera sig med dig och mig.
Hjälper denna vetskap oss när vi håller på att gå under? När vi ändå inte vet om bönen befriar oss från ångesten och smärtan i ett ögonblick?
Hur kunde han i nästan samma andetag utropa ”Min Gud Min Gud, varför har du övergivit mig” och ”Fader i Dina händer befaller jag min ande”. Övergivenhet och tillit, sida vid sida. Tillit till Gud och livet, som är vår kamp att få behålla, trots känslorna av besvikelser och brustna relationer. Är detta det livsmod, som han vill andas in i våra utslocknade liv, för att vi på nytt skall våga tro, hoppas, älska…? Det som vi innerst inne vill, för att kunna mer än överleva i denna onda värld.
Idag kan vi göra våra liv ”k-märkta”, dvs kvalitetsmärka dem med ”korset”. Det är det som vi gör när vi går fram med våra bördor, fysiskt nedskrivet på en bit papper, för att fästa det på korset, där det hör hemma…
En ”God fredag och ett Korsmärkt liv” för Jesu skull…
Pastor nilsson 100402