Gud, gör dörren till detta hus vid nog
att ta emot alla som längtar efter kärlek och gemenskap,
trång nog att utestänga all avund, högfärd och trätlystnad. 
Gör dess tröskel så slät att den inte blir en stötesten för barn eller vilsna fötter,
men så hög och stark, att den tvingar frestarens makt tillbaka.
 

Denna ”bön för Guds hus” uttrycker samma sak som vi alla sysslar med: att försöka maximera det goda och minimera det onda i livet.  Och vi vet hur svårt det är. Ständigt måste vi väga möjligheter mot risker i en värld där det onda är en verklighet som inte kan önsketänkas bort. Ofta gäller det att ta det onda med det goda – och att nöja sig med det minst onda.

Detta är temat även i bibeltexten från Johannes 10, som ger oss bilden av en fårahjord och en herde (inte helt olik den fondbild som finns i Slottshagskyrkan).  Samma bild finns i många olika varianter genom hela bibeln för att förklara relationen mellan Gud och hans folk, hans församling.  Men den används också för att beskriva dåligt ledarskap, onda herdar som bara tänker på sitt eget bästa, som lämnar fåren och flyr när det onda hotar.

Själva har vi kanske ibland tyckt att församlingen, som skulle vara det godas plats i denna vilsna värld,  påminner om en skara yra höns, en  krävande verksamhetsmaskin eller en klubb för inbördes beundran – knappast motsvarande bibelns idealbilder av kristen gemenskap. Ändå har många av oss valt att stanna där.  Vad vore livet utan församlingen?

Hur en gemenskap utvecklas beror till stor det på ledarskapet. Och kyrkligt ledarskap är under hård granskning i vår tid, inte bara i katolska kyrkan.  Vilket ledarskap kan man lita på?  Vilka lyckas övervinna det onda med det goda, och inte med något ännu sämre (Rom 12)?

Många av oss vet att det är lättare sagt än gjort att hålla ogräs borta från trädgården.  Frågan är om vi måste. Har inte Gud skapat ogräset också?  Liksom han skapat de vargar som hotar fårahjorden?  Men måste vi då inte värna de små och svaga, ”barn och vilsna fötter”? 

När och var fanns den mänskliga gemenskap som präglas helt av det goda och där allt ont finns utanför?  Vad säger vår erfarenhet?  När i våra liv var det som bäst med denna balans?

                        LåW-Ord 2010-04-17

X