Predikan ”Gud är kärlek” 2 maj 2010

Johannesevangeliet – Ordet blev människa

Joh 1:1
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och ordet var Gud.

Joh 1:14
Och ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Joh 3:16
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Dagens predikan handlar om

  • att Gud är kärlek och att vi kan växa i kärlek genom att se, reflektera och handla i gemenskap

Vi börjar i 1:a Johannes-brevets fjärde kapitel.

1 Joh 4:7-10
Mina kära, låt oss ålska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

Trots all erfarenhet av ondska och meningslöshet är detta för mig det grundläggande i tron: Gud är kärlek! Det är inte en åsikt att argumentera för, utan en erfarenhet att dras in i, leva i och dela.

Gud möter oss i Jesus från Nasaret. Profeten från Nasaret som visar på en livsstil som går tvärsemot samtidens normer.

Han manar oss

  • att förlåta istället för att hämnas
  • att älska våra fiender istället för att hysa illvilja mot dem och
  • att gripa in mot förtryck istället för att slå bort blicken

Detta är en kärleksförklaring från Guds sida, ett uttryck för att Gud är kärlek.

När vi ser Guds kärlek ta kroppslig gestalt i Jesus betyder det också att tron på denne Jesus tar kroppslig gestalt, blir synlig i kärlek

Ibland krånglar vi till det, och tror att Gud vill något i våra liv som ligger långt bortom det jag tror mig klara av. Men det Jesus nämner är sånt som hör vardagen till. Det som är möjligt för oss alla.

Det handlar om

  • att se och värna livet
  • att se och hjälpa andra att leva
  • att se och bidra till fred och försoning

1 Joh 3:18-20
Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga oss om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.

Detta betyder att Sanning och Kärlek hör ihop, att sanning och kärlek aldrig kan skiljas från varandra. Det betyder också att tro och liv hör samman. Tron på Gud som kärlek, kan aldrig skiljas från ett liv i kärlek utan att tron går sönder.

Den som är berörd av kärlek förvandlas. Den som älskar förvandlas till allt större likhet med den som älskas. Vi får därför tro att Guds kärlek har denna avsikt, att förvandla oss till byggstenar i Guds stora kärleksprojekt.

Gud är ingen filosofisk idé utan en Närvaro i historien, en Närvaro som mera riktas mot framtiden än det förflutna för att slutgiltigt bli ett.

Kärleken är den kristna trons centrum säger Werner G Jeanrond i sin nya bok ”Kärlekens teologi” när han prövar att utveckla en kärlekens teologi för vår tid. Han granskar olika kristna tänkares syn på kärleken till Gud och hur den relaterar till kärleken i våra mänskliga relationer.

Kyrkofader Augustinus såg Gud som den enda sanna kärleken och som den mänskliga kärlekens ursprung.

De medeltida mystikerna sökte förening med Gud och en utplåning av självet, medan skolastikern Thomas av Aquino förde fram en mer rationell vision om vänskap mellan Gud och det egna jaget.

Martin Luther skilde den mänskliga kärleken från den gudomliga.

Den danske filosofen Sören Kierkegaard och den svenske teologen Anders Nygren skilde i sin tur olika former av mänsklig kärlek från varandra, Kierkegaard den personliga förkärleken från den kristna självförnekande kärleken och Nygren den begärande självkärleken eros från den självutgivande kristna kärleken agape.

När äldre teologer inte myndigförklarade den enskilda människan kunde därför många missgrepp ske i just Guds namn. Jag tänker på korstågen, jag tänker på häxbränning och jag tänker på anabaptisten Bartolomeus Hubermaier som dränktes Rattenburgs flod i närheten av vårt kära Brixlegg. När människan inte var en egen handlande person blev det en kristelig gärning att rädda själen genom att skilja den från kroppen. Det är ett att missbruka Herren din Guds namn.

Hos moderna teologer som Karl Barth spårar Jeanrond istället ett försök att sammanföra dess mångtydiga aspekter av mänsklig kärlek, så att både människans potential att älska som kärlekens erotiska dimension bejakas.

Jeanrond tydliggör oss som mänskliga subjekt delaktiga i den gudomliga kärlekens dynamik, skapade, förlåtna, bekräftade, inbjudna och uppmuntrade av Gud?

Ett av våra stora misstagen har handlat om att vi som kristna själva försöker imitera Jesus istället för att ta emot hans inbjudan och som fria subjekt följa honom i kärlek.

Den kristna tron ser fram emot Guds frälsning inte vid sidan av kärleken utan i kärleken, inte utanför Guds skapande värld utan i och med den.

Att i kärlek förlåta betyder att se längre, djupare, bortom det som skadat. Att förlåta är att vilja upprätta en ny relation och förvandlas – för den andre och för mig själv.

Vad all kärlek mest av allt behöver är mod – modet att både respektera den andre och sig själv. Att ställa sig själv och den andre helt inför Gud, som med kärleksfull blick ser, bedömer, respekterar, uppehåller och förvandlar oss.

I Guds skapande rum kan vår kärlek växa sig stark, mogna och ständigt pröva sig fram mot allt bättre former och uttryck så att vi genom att älska varandra kan handla.

Joh 15:12-17
Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.

Egentligen borde vi ha läst från början av det femtonde kapitlet. Det är där Jesus ger oss liknelsen om vinstocken och grenarna och där han säger ”Jag är vinstocken och ni är grenarna”.

Grenarna som finns kvar i trädet ger så småningom mogen frukt. Men det blir ingen frukt när vi skiljt grenen från trädet.

Jesus säger att så här är det också i trons värld. (Joh 15:4-5) ”Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.”

Sammanhanget hjälper till att bära upp livet, precis så som en stam bär upp grenarna. Sammanhanget skapar ordning för växandet. Så talar Jesus om det som ger växt – enhet, vänskap och kärlek.

Det är inte bara så att vi är beroende av Gud. Gud är också beroende av oss. Jesus gör sig själv beroende av oss. När Jesus talar om sig själv som vinstocken så skulle det inte bli mer än en naken trädstam om inte grenarna finns där.

I en tid när så mycket ses i ett individualistiskt perspektiv, är Jesus tydlig med att tala om sammanhanget som trons förutsättning. Det är därför som församlingen och kyrkan är till – skapade just som ett sammanhang för tron.

Om vi lär oss att se, reflektera och handla som enskilda och i gemenskap kan vi växa i kärlek, och bli den del av Guds kärlek som han har skapat oss till.

Werner Jeanrond inspirerade vår församling att formulera en vision med fyra kärleksmöten, mötet med Jesus, mötet med mig själv, möte med mina medmänniskor och mötet med världen.

Jag älskar Jesus.
Jag talar med honom varje dag.
Jag vill att andra medmänniskor också ska får möta Jesus.
Han är min och världens fasta punkt.

Kanske kan han nu inspirera oss att se, reflektera och handla i Guds kärlek. Se Guds ord, Jesus som den reflekterade sanningen och handla i den helige Andens kärlek.  Utan kärlek till Gud, mig själv, mina medmänniskor och Guds skapade värld går tron sönder. Låt oss i kärlek formas till Guds verktyg i och för världen.

Vår vision är

  • att varje människa får möta Guds kärlek, uppenbarad i Jesus Kristus, genom den helige Anden.

Vår mission är

  • att förvalta Guds skapelse, göra människor till Jesu kärleksfulla efterföljare och därmed förändra världen.

Till de baptistiska friheterna som vi formats av och levt i vill jag genom Jeanronds tankar lägga till ytterligare en: friheten och ansvaret att ta emot Guds kärlek och leva i den.

Då kan våra grundläggande värderingar sammanfattas i de följande friheterna[1]:

  1. friheten och ansvaret att läsa och tolka bibeln[2]
  2. friheten och ansvaret för den egna personliga tron och efterföljelsen
  3. friheten och ansvaret att ta emot Guds kärlek och leva i den[3]
  4. friheten och ansvaret för församlingen att i genemskap ömsesidigt tolka Guds vilja

Så enkelt och så rikt kan målen för vår församling eller vår ny gemensamma kyrkan formuleras. Låt hos i handling bekräfta att Jesus är sanning och Gud kärleken.

Början på min predikan hämtade jag från Johannesevangeliet:

  • I begynnelsen fanns Ordet …
  •  … Och ordet blev människa …
  • Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Nu avslutar vi vår predikan i bön tillsammans med Duke Ellington i Is God a Three Letter Word for Love. (Har du Spotify kan du lyssna till Alice Babs version här.)


[1] Framtagna i ett arbete om den baptistiska identiteten inom EBF ramar, år 1985.

[2] I Jesus Kristus uppenbaras hela den gudomliga fullheten och Guds ord möter oss tydligast i Jesus Kristus. Bibeln – som guds levande ord – är grunden för personlig tro och församlingens gemenskap och förkunnas i församlingens gudstjänst och gestaltas genom dess liv. Var och en som möter Ordet har att, under Andens ledning, tillsammans med andra, tolka och förstå

[3] Tillägg inspirerat av Kärlekens teologi, Werner Jeanrond

X