Ingegerd Rooth och Marita Johansson skickar en hälsning och berättar om sitt arbete i Tanzania.

Kära vänner!

Det var både med förväntan och en del undran som vi gav oss iväg den 5 maj till vårt Nyamisati i sydvästra Tanzania där vi har tillbringat så många år. Det var en liten fiskeby med 400 invånare när vi kom dit 1985. Och det var faktiskt muslimerna själva som bad oss komma för att hjälpa deras kvinnor och barn. Och det var en trygghet när man till och med försökte förgifta oss, inte från den byn men ifrån en by ett par mil därifrån, Nu har byn nära 2000 invånare, skola och hälsocentral som vi har hjälpt till att bygga. Och det var här som vi började kampen mot malaria 1986. Vi följde hela byn under flera år och tog blodprov varje gång någon hade feber. Alla dom proverna analyserades sen även i Sverige. Vi fortsatte faktiskt att följa hela byn ända till för tio år sedan så det fanns ju oerhört mycket data. Och den här gången var det universitetet i Dar es Salaam och Karolinska i Solna, som undrade om vi kunde orka med en uppföljning. Vi visste inte om vi skulle klara värmen heller, men nu i maj juni är inte hettan så svår.

Löftet om att få myggnät, när dom kom för undersökning var ju en dubbel välsignelse. Alla ville ju ha myggnät och då kunde man nog stå ut med ett stick i armen. Grundskolan kom klassvis och en dag klarade vi av 80 ungar. Det kom faktiskt en hel del unga pojkar och det tyckte vi ju var både roligt och mycket uppmuntrande. Dom brukar ju inte vara så nog med sin hälsa. Men så viskade någon i förtroende: dom är bra att ha till fiskenät också!! Så var det med den omsorgen om hälsan. Men då kunde dom ju få fisk både att äta och sälja, så helt bortkastat var det ju inte.

Alla proverna skulle frysas ner omgående efter det att vi delat på plasma och blodkroppar, men säg den frys som inte strular i Afrika. Elen kunde vi inte ha på hela tiden för diesel är dyrt och solcellerna klarade inte heller hålla kylan som vi ville, så det blev ständig frustration. En av våra duktiga pojkar, som läst en del el rev ut hela solcellsfrysen i delar, som låg utspridda på gården och la in nya rör. Sen blev det bättre. Kan ni tänka att nåt sånt görs i Sverige? Men tillslut fick vi ändå köra in proverna de 16 milen till stan där frysarna var lite säkrare. Men allt gick bra och nästan 2000 rör kom lyckligt hem till Karolinska i gott fryst skick.

Det var tid för risskörden, och inte kunde alla mammor och barn komma in till oss från risåkrarna som ligger spridda i deltat. Det tog 90 minuter att ta sig ut dit med motorbåt, att paddla skulle ta minst fyra timmar. Och där behövdes mer än någonsin myggnät. Så vi åkte ut till dem och tog prover på nästan 100 personer ute på ön. Där bor man i små pålhus ett par meter över marken. Inte en stol inte ett bord någonstans. Jag som varande äldst fick det enda stället där man kunde sitta, vår frysbox! Dom andra fick stå och ta alla proverna och skriva alla korten. Men det gick.

Och myggnäten dom användes minsann inte till fiske här. De små gräshyddorna släpper in hur mycket mygg som helst och det var verkligen behjärtansvärt.

Det blev en rik och intressant tid för oss, men nog var vi trötta när vi kom hem, det måste vi erkänna

Tack för all hjälp!!!

Ingegerd och Marita

X