Reflekterande veckobrevsläsare!
Vid läsning av Larsåke W Perssons senaste bok ”Hur hel kan man bli?” hittade jag berättelsen om den artonde kamelen.
En arabisk shejk efterlämnade vid sin död sjutton kameler.
Han hade i sitt testamente gett instruktioner om hur kvarlåtenskapen skulle fördelas mellan de tre sönerna.
Äldste sonen skulle ha hälften, mellansonen en tredjedel och den yngste en niondel.
Arvsskiftet verkade komplicerat.
Faderns instruktioner gick ju inte att tillämpa på de sjutton kameler utan att några av djuren skulle behöva slaktas, och det ville man till varje pris undvika.
I sitt bryderi vände sig sönerna till en klok man , som lät dem låna en av hans kameler.
Men arton kameler var det helt plötsligt inget problem att dela arvet enligt testamentet.
Äldste sonen fick hälften, dvs nio kameler, mellansonen fick en tredjedel, alltså sex och och den yngste fick en niondel, dvs två stycken..
Summan av nio plus sex plus två blir sjutton.
En kamel blev alltså över som den vise mannen nöjd tog tillbaka och länmnade de glada men förbryllade arvtagarna. Om nu ändå den artonde kamlen blev över, varför kunde de inte ha löst problemet på egen hand?
Kan det vara så att våra liv är så konstruerade att vi behöver ”låna” av varandra, för att vi skall kunna förvalta och fördela vår egen ärvda förmögenhet och nöjt kunna lämna tillbaka det lånade.
En god ”lånevecka” önskar pastor nilsson.
Vill du ha kontakt, maila direkt på pastor@slottshagskyrkan.se