Matteus ev 11:25-30, ”Vänskap med Gud – mellanrum utan tröskel”

De flesta rum har någon form av tröskel. I vissa äldre hus var tröskeln ofta hög och dörren låg, man fick krypa ihop för att komma in.

I andliga sammanhang så blir ofta tröskeln väldigt hög, själva tanken på allt man ”borde” ha gjort/varit, vi snubblar på skulden och skammen över det vi misslyckats med…Och detta gör att fokus blir mera på trösklarna än på ingången – och risken är att man aldrig kommer in i det som väntar.

Tröskeln heter ibland lagiskhet, att vi skall ”behave” innan vi ”believe” och ”belongs”, att uppföra oss innan vi börjar tro och kan tillhöra…en tillhörighet som är villkorad är ingen trygg tillhörighet…

Vi arbetar med temat ”Vänskap med Gud”, det spelar egentligen ingen roll vilket tema vi tar, de kan växla mellan ”Hur vi skall läsa Bibeln”, ”Hur vi skall be” och ”Att fira gudstjänst” och  i varje sådant scenario hotar spontaniteten att försvinna långt bort, eftersom alla ”borden” som inte blivit uppfyllda, och alla våra idealbilder som vi lever med bildar ett hinder för oss att gå vidare. Blir mera fokus på trösklarna än på öppningen.

Det är ju alltid lika pinsamt ”egentligen vet vi ju, men…” och så sopar vi frimodigheten under mattan… De flesta av oss vet ju hur vi ”borde” läsa bibeln, ”borde be”, ”borde vara som kristen”, det är bara våra barn som inte vet – de bara ”är” spontana, nyfikna, vågar kliva över tröskeln –just därför att de vet inte om att det finns någon…

Matt 11:25-30 Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. [26] Ja, fader, så har du bestämt. [27] Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. [29] Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.  Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Relationer leder fram till aktiviteter, när vi älskar någon så gör vi saker tillsammans med dem, det är ett gemensamt ansvar som spontant leder oss vidare i samtal eller aktiviteter – men det är inte per automatik som aktiviteter leder till relationer, för när aktiviteten är slut så är ofta ”relationen” också slut…bara för att vi sitter i samma styrelse/arbetsgrupp så är det inte någon automatik att vi får en djupare gemenskap med varandra…

Martin Bubers har i sin bok ”Mellanmänskliga relationer” utläggning om mötet mellan ”jag” och ”du”, där ett antal skuggfigurer oftare försöker prata med varandra utan att nå varandra  i stället för de två verkliga personerna som finns. Då blir det ett möte mellan ett ”jag” och ett ”det”, ”fördetligandet” får vi eftersom vi har så förutbestämda bilder av hur vi är/bör vara och hur den andre är/bör vara. Distansen mellan oss kan vi öva, den är också en nödvändig del av våra liv, men relationen mellan oss ”sker oss” utan att vi kan bestämma det. Vi överlåter oss åt varandra i det mellanmänskliga som uppstår och något nytt oförutsägbart uppstår i våra liv.

När vi kommer med det ”färdiga” i stället för ”tomrummet”, så blir det kollisioner  mellan  våra ”färdiga” paket, vi blir besvikna på varandra och oss själva…och vi når inte varandra….

En aktivitet söker vi göra så perfekt som möjligt, den perfekta konserten, den perfekta gudstjänsten, den perfekta måltiden…också utvärderar vi den…vi utgör en ”idol-jury” utan att vara medveten om det ibland

En relation är inte perfekt – den är pågående och den är fylld av konflikter och glädjeämnen – men det händer något hela tiden…sker det inte utvärderingar där då säger du…- jo men det som är skillnaden är att  jag är själv en del av detta,  det är inte ”dom och vi” utan ”du och jag”

Jag återkommer till jämförelsen mellan Matt 5:48  Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig” och Luk 6:36   Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.

Hur når vi  fram  till varandra? Genom och i barmhärtighetens atmosfär när vårt ”jag” ditt ”du”…däri ligger ”fullkomligheten”…

Det är i barmhärtighetens mellanrum som det sker, vi kallar fram något mera av oss, som vi inte hade tänkt ut eller förberett. Det sker med oss – vi låter det ske…

Vad är det då som vi förhoppningsvis leds in i? Ett ”tomrum” som skall fyllas med närvaro, med vänskap, ett ”mellanrum” där relationen bestämmer innehållet.

Joh 10:9 ”Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete.”

Jesus är inte tröskeln, han är den tröskelfria dörren till relation med Fadern, oss själva och människor runt omkring oss…

Församlingen är inte en aktivitet – den är en relation som pågår, som aldrig kommer att bli perfekt, men som är tröskelfri…

”Ta dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig” säger Gud till Moses vid den brinnande busken. Vi tar av oss skorna där vi känner oss hemma – vi blir skyddslösa. Det finns en gemensam nämnare mellan helighet och hemkänsla, ett mellanrum där vänskapen odlas i de mest skilda sammanhang, i aktiviteter såväl som i stillheten.  Och frågan är om inte stillheten är den grundläggande aktiviteten.                                                                                                                                      ln 101003