Jesu dop – och vårt…

Markus 1:9-11, Rom 6:1-11

Johannes döparen står där med yxan vid trädets rot och ropar ut omvändelsen,

Jesus döps, himlen rämnar och en duva sänder sig stilla ned över honom…

Det är kontrasterna – motpolerna på skalan-som  möts, paradoxerna

Nu börjar Jesu offentliga gärning, han döps till mänskligt lidande, till död, till uppståndelse…

Hans väg är tjänaren – den lidande tjänaren…,

Jesaja bok, skriven på 700-talet,  äger i sin andra del-kallad Trösteboken –förutsägelser/profetior om Jesus, i Jes 9:2-7 finner vi julens berättelse, i Jes 53:3-9, 12 finner vi påskens budskap, han får lida för andras skull. När han tar steget ut i Jordans vatten, så bekräftar han sin kallelse, ”the point of no return”, det är därför han kan vara så övertygande i mötet med Frestaren strax efteråt…det finns en tyngd i kallelsemedvetandet och den tyngden beror på att uppdraget hänger inte på honom, utan Jesus hänger/är överlåten på honom som gett uppdraget. Han är inte på jorden för att göra karriär, hans kallelse är att göra Faderns vilja!

I st f  att fråga ”hur kan jag tjäna på det här?” blir frågan  ”hur kan jag tjäna Gud/andra med vad  jag gör/ är?”

”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mera än vad hon gör, men först och främst det hon förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mer. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan och vet så beror det på att jag är högmodig och fåfäng oich egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa henne. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att vilja hjälpa är inte att vilja härska utan att vilja tjäna” Kirkegaard

Jesus identifierar sig med oss-dem han skall rädda. Runt om Jesus så skapas det mellanrum som kallas Guds Rike, där både himmel och jord får ta plats, där både det gudomliga och det mänskliga får plats utan att hamna i motsatsställning utan i stället optimerar varandra.

Fader Alexander Schmemann i den östortodoxa kyrkan menar att vårt dilemma är att vi delar upp tillvaron i sekulärt och religiöst. Evangeliet överträder alla gränser som ditintills funnits. Guds Rike är här

”Syndafallet var inte att människan satte världen före Gud…utan att hon gjorde världen materiell när hon istället skulle ha förvandlat den till liv i Gud, fylld med Ande och mening och därmed upphör längtan  och hungern efter Gud!”

Människan fick en kallelse=blev välsignad i paradiset att fullgöra Guds verk, som han själv vilade ifrån.

När människan genom sitt handlande delade upp Guds värld i två världar, förlorade hon bägge världarna, och resultatet blev ett slit under förbannelsen=förgängligheten/meningslösheten.

Att uppfatta livet som en gåva eller som en plikt…

Läs Predikarens bok så anar du vad det vill säga…

Läs 1 Mos 4 om Kains och Abels offrande där Abel offrar av tacksamhet det bästa till Gud medan Kain tar ”av markens gröda”, dvs ”vad som helst”

Att utföra sitt arbete  helhjärtat eller ”med vänstra handen”…

Skillnaden blir en tom prestation eller en väl fylld handling…

Ordet ”kall”/”kallelse”=att bli tagen i anspråk; kommer från kal=fornsvenskans ”uppmaning”, Bland synonymerna finns livsverk, värv, mission, bestämmelse i livet och vokation, från latinets ”vox” (röst) och ”vocare” (kalla), en uppmaning till att finna sin äkta inre röst

Tänk dig akustiklådan på en gitarr, som får strängarna att tona fram…

Kallelsen kännetecknas av

1 glädje/entusiasm

2 att vara till gagn

Patricia Tudor-Sandahl skriver i sin bok ”En given väg”:

Alla människor bär på en kallelse…kallelsen är alltid relativ och personlig. Varje kallelse är unik liksom varje sätt att bejaka den. Det handlar inte alltid om att göra någonting nytt, det kanske inte ens handlar om att göra någonting alls. Det kan lika väl vara frågan om att man kallas att vara på ett annorlunda sätt.”

Kallelsen att se tillvaron på ett annorlunda sätt…

”En människa  vet att hon har funnit sin kallelse när hon slutar tänka på hur hon skall leva och och börjar leva i stället ” /Tomas Merton

I Jesaja 42:2 läser vi om tjänarens karaktär och attityd:

Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken. Han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på gatorna. Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten. Han skall inte tyna bort eller knäckas, innan han fört rätten till seger på jorden. Fjärran länder väntar på hans undervisning.”

Han är kort sagt annorlunda, representerar ett annorlunda rike på ett mycket annorlunda sätt.

Han är utvald och älskad

Guds Ande vilar över honom

Han är inte högljudd

Han ser det lilla, blåser liv i det som är på väg att ta slut

Han är trofast…

Han skall inte ge upp…förrän det är klart..

Detta är hans programförklaring, hans kallelse

Hans kallelse är vår kallelse, ”såsom Fadern har sänt mig, så sänder jag er…”

Hans dop är vårt dop…

Till Honom är vi döpta, vi har inget annat manus, inget annat mandat, inget annat uppdrag än vad Jesus hade.

Räkna alla ”i”, ”in i ” och ”med”  i Rom 6:1-10:

Vad innebär nu detta? Skall vi stanna kvar i synden för att nåden skall bli större? Naturligtvis inte. Vi som har dött bort från synden, hur skall vi kunna leva vidare i den? Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom. När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.

Också vi döps in i hans liv, död och uppståndelse, så oskiljaktigt att det inte går att se var gränsen går…

Dopet lär oss att öva tillit, att någon bar oss till dopet/tog emot oss när vi döptes och någon fortsätter att hålla oss-alldeles oavsett vad som händer oss i livet!

Det är detta vi dagligen övar-tillit…

De gamla mystikerna sa så här.

Ta reda på hur Jesus önskade att en människa skulle leva.

Översätt det till ditt eget liv.

Tillämpa det utan åthävor och överlåt dig sedan åt hans omsorg.

Vänta dig inte några märkvärdiga upplevelser, var öm  mot dig själv, men håll ögonen öppna.

Spana ofta och regelbundet efter sammanträffanden, möten – människor som ”råkar” komma i din väg, något som ”råkar” ske.

Lägg samman dessa händelser.

Försök att tolka händelseförloppet en vanlig dag eller en vanlig vecka och se vad dessa händelser ”vill” med dig.

Du skall få hjälp, ta foldern vid utgången, du får någon bibelvers per dag att läsa, att ladda ner i ditt liv för att se om det blir någon skillnad…

Att låta / tillåta att Guds Ord får bli insatt i ditt livs mening…

Eller att låta ditt sökande efter mening bli insatt i Guds Ord…

Rabbinen Susja säger på sin dödsbädd till sina lärjungar:

I det kommande livet kommer Gud inte att fråga mig ”Varför var du inte Moses?” eller ”Varför har du inte varit Abraham?” utan  ”Varför har du inte varit Susja?”

lennarth 110109

X