Reflekterande veckobrevsläsare!
Såg ”Gudar och människor” på Röda Kvarn i lördags kväll, en film som berörde mig mycket.
Handlingen utspelar sig juletid 1996 i ett munkkloster på Atlasbergens sluttningar i Algeriet.
De franska munkarna med sina vänner bland de muslimska fattiga bönderna hamnar inte bara bildligt talat i skottlinjen mellan den korrupta militärregimen och de mördarband som härjar i bergen.
Frågan som de obarmhärtigt lever med är ”Skall de stanna eller skall de fly?”
Är munkarna fria fåglar som kan flyga ifrån den gren de sitter på eller är de själva grenen, som människor i byn behöver sitta på?
En otroligt vacker film som med sitt långsammare tempo ger de religiösa och moraliska frågorna en oerhört stark relief.
Vi älskar filmer med ett lyckliga slut…
Detta är ingen film med ett gott slut..
…och ändå är eftersmaken god…
Idag – när du läser detta veckobrev – är det Martin Luther King-dagen som ihågkoms i över 100 länder.
Efter att ha varit i fängelse första gången sitter Martin på natten med en orörd kaffekopp framför sig och funderar hur han skall kunna återgå till det lugna akademiska liv han haft och så diskret som möjligt lämna ifrån sig ledarskapet för medborgarrättskampen i Montgomery, som han kastats in i.
Han beskriver det så här: ”Jag böjde mig över kaffekoppen där jag satt… den natten bad jag högt för mig själv, jag sa: Herre, här sitter jag och försöker göra det som är rätt. Jag tror att jag har rätt. Jag tror att den sak vi står för är rätt. Men Herre, jag måste bekänna att nu är jag svag, Jag vacklar, jag håller på att tappa modet.”
I den stunden hörde jag det som en inre röst sade till mig ”Martin, stå upp för rättfärdigheten, rättvisan, sanningen, jag skall vara med dig…”
Martin Luther King tog darrande steget till ”the point of no return”. Tre dagar senare detonerade en bomb på familjens veranda. Kampen var i full gång.
I sitt sista tal i Memphis, kvällen innan han mördades, säger han: ”Precis som alla andra vill jag gärna få ett långt liv. Det finns en poäng med lång livslängd, men just nu bekymrar jag mig inte över det. Jag vill bara göra Guds vilja. Han har låtit mig gå upp på berget, jag har blickat ut därifrån och jag har sett det utlovade landet” .
Finns det en god fortsättning trots att det lyckade slutet saknas?
Det är min övertygelse att det är så…
En vecka med god fortsättning önskar pastor nilsson.
Vill du ha kontakt, gmaila direkt på pastor@slottshagskyrkan.se