Lekande veckobrevsläsare!
Göran Everdahl i radioprogrammet Spanarna tog upp ämnet,
Veckans samtal i Filosofiska rummet präglades av temat…
Det handlade om något så allvarligt som den utrotningshotade leken.,.
Många barn vet inte längre hur man gör när man leker…
1950-talet var lekens absoluta höjdpunkt, sedan har det gått utför.
Leken har inte med oansvarighet att göra utan är en grundattityd till livet.
Tänk på vad som karaktäriserar barnet i begynnelsen:
Självklarhet, nyfikenhet, intensitet, närvaro…
Att med fantasins hjälp spränga ramar…”nu finns jag”, ”nu finns jag inte”
Leken hjälper oss att leva in i olika roller genom vilka vi söker vår identitet…
I leken är vi oskyddade, vi får pröva oss fram, testa, smaka på…
Övning av tillit, enkelhet, att få lov att ”säga som det är”,
Barn som inte leker får svårt att hantera sina känslor, har svårt att hantera relationer…
Vuxna som inte leker får svårt att hantera sina känslor, har svårt att hantera relationer…
Leken är läkande för bearbetning av upplevda trauman…
Hur bevarar vi då leken ?
Det är när vi på nytt bli beroende, övar tro och tillit och släpper kontrollen …
Är det så att ritualer och sakrament, andlighet och mysterium, bön och meditation kan vara goda hjälpmedel för att lekelementen skall kunna bli levande i våra liv?
Bo Setterlind formulerade sig så här:
”Kärleken är ett barn
Kan du leka får sällskap
Slår du blir du ensam…”
Så här skriver Ordspråksbokens författare i den vackraste beskrivning av personligheterna inom gudomen som jag kan tänka mig:
”Jag var hans glädje dag efter dag
och lekte ständigt inför honom,
jag lekte i hela hans värld
och gladde mig med människorna…”
Treenigheten som en lekfull trio…
Inte underligt om vår kallelse är att vara ”Homo Ludens”- den lekande människan!
En lekfullt läkande vecka önskar pastor nilsson
Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se