Reflekterande veckobrevsläsare!
Två vänner gick tillsammans genom öknen. Vid ett tillfälle uppstod ett gräl mellan dem varvid en av dem slog till den andre i ansiktet. Den slagne blev ledsen över detta och utan att säga någonting skrev han i sanden:
”I DAG SLOG MIN BÄSTA VÄN MIG I ANSIKTET.”
Dom fortsatte vandra till som kom fram till en oas, där de bestämde sig för att bada. Den som blivit slagen fastnade i gyttjan på bottnen och var nära att drunkna när hans vän räddade honom. Efter det att han återhämtat sig graverade han på en sten in texten:
”I DAG RÄDDADE MIN BÄSTA VÄN LIVET PÅ MIG.”
Vännen kunde inte låta bli att fråga honom: ”Efter det att jag slagit dig skrev du i sanden och nu när jag räddat dig skriver du på en sten, varför?”
Kamraten svarade: ”När någon gör oss illa borde vi skriva det i sanden där förlåtelsens vindar kan sudda bort det, men när någon gör något gott mot oss, måste vi ingravera det i sten där ingen vind någonsin kan sudda bort det.”
En vecka med rätt gravyr önskar pastor nilsson
Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se