I Hudiksvall har tingsrätten fått ett oväntat problem. Målsäganden vill inte att den åtalade ska straffas.
Inför rätten berättar han att det beror på att han blivit kristen och vill förlåta.

Det är tidningen Hela Hälsingland som berättar om den oväntade vändningen i rättegången.

Tidningen berättar att brottet inträffade i slutet av 2009 när några ungdomar i Bollnäs hamnade i slagsmål. Den misshandlade fick ett näsbensbrott och brott i ena skulderbladet under bråket. Men i den nu pågående rättegången förklarar den skadade att han inte hade velat att misshandeln skulle tas upp i rätten.

De inblandade har träffats efteråt och bestämt sig för att lämna händelsen bakom sig.

Inför rätten berättar den misshandlade att han har blivit en annan person som kristen. Han säger att han vill också har ett ansvar i händelsen.
– Jag har själv fått förlåtelse för mycket, på samma sätt vill jag förlåta. Jag vill inte sätta dit någon, säger han enligt Hela Hälsingland.

När åklagaren försökte få den misshandlade att berätta om kvällen fick han bara vaga svar.

Den åtalade nekar till brott.

Så det kan bli…

”Det var inte mitt fel” – en klassisk kommentar som ekar genom världshistorien

Adams och Evas har gett oss ett manus, som repeteras med oändliga variationer.

Allt för att komma undan konfrontation – och därigenom också försoning – för om ingen har gjort något fel, varför behöver vi då försonas? Försoning förutsätter att någon/några har brustit så att relationer har skadats för att på nytt mötas för att starta om igen.

”Det är då både synd och skam”…finns ett uttryck från förr i tiden

De första människorna drabbades av skam, när de klev utanför sin tillåtna zon men ville inte erkänna det…De försökte bli något annat än det de var ämnade till – ”gud”

De förlorade sin äkthet –autensitet- när de försökte fly undan sitt an-svar och kastade skulden på någon annan och återfick skulden som –just- skam

Synden  -att missa målet – handlar både om relationen till den Gud som har skapat oss, de människor som finns omkring oss, skapelsen omkring oss och oss själva, allt och alla blir skadat.

Skammen att ha gjort något som är fel utan att egentligen kunna ta reda på det/vilja ta reda på det gör något med oss, skulden handlar om vad vi har gjort, skammen handlar om vilka vi är, vi blir skamfyllda, ”skammade”, en skamkedja kan se ut så här:

Förlägen-Förvirrad-Fördummad-Förnedrad-Förtvivlad-Föraktad-Förlamad-Förintad

Skuld som flyter omkring är livsfarlig, den häftar vid, den smittar, så fort den ser en liten öppning så hugger den till, och vi värjer oss, skyddar oss, fjärmar oss för att inte bli utsatta för detta, vi längtar efter att bli befriade samtidigt som vi inte vågar  utsätta oss för befrielsen…

Skulden skapar inget handlingsutrymme/samtalsutrymme-vi går in i väggen…

Någon behöver samla upp skulden och skammen, för att sedan proportionellt hantera den.

I GT blev syndabocken lösningen…, 3 Mos 16 handlar om detta , någon som bär bort skulden, så påtaglig är den, ”inkarnerad i syndabocken…”   ”Titta där går min synd/skuld/skam”

Prästernas i GT blev dessa ”mellan-personer”, skarvsladdar mellan den Helige och människan.

Tabernaklet i GT är ett sådant mellanrum, där Gud kunde möta sitt folk, så att de kunde bearbeta det de varit med om och ta sats för att gå vidare, bekänna och bli förlåtna/försonas för att på nytt kunna återta sin dientitet, sin avskilda funktion…

Alla föremål och alla riter hade  den Helige som Utgångspunkt och som Mål!

Med sina förgårdar kunde olika människor finna sina mellanrum för att sedan kunna väva samman sina liv – hitta sitt livs Shalom (=ett liv som vävt samman)

Och observera att riterna var knutet till fester, det var fest att försonas! Det är vi som har sekulariserat festerna till att ibland bli helt meningslösa mer än bara drickandet

2 Mos 35:4ff, I tabernaklets och templets allraheligaste uppenbarade sig Gud under ökenperioden. Tabernaklet bestod av en treenighet, förgården, omkring 50 x 25 m -där alla fick vara, innehöll ett brännofferaltare Ex 27:1-8, och kopparbäcken, Ex 30:17-21,  där man kunde rena sig, tältet, 27 x 9 x 13;5,  bestående av det heliga, 5 x 10, dit bara prästerna fick komma innehållande ljusstaken, Ex 25:31-40. Skådebrödsbordet, Ex 25:23ff , påminde om förbundsmåltiden,  rökelsealtaret, Ex 30:1-10,tände rökelse morgon o kväll och på vägen in till det allra heligaste, 5 x 5, -dit bara översteprästen en gång om året gick in på den stora försoningsdagen – förlåten, en c:a 10 cm tjock vävnad som dolde förbundsarken, Ex 25:10-22, Num 17:8, Deut 10:1-5. , en rektangulär låda som innehöll Arons stav som grönskade, en kruka med manna och de två stentavlorna med tio budorden, och ovanpå locket, som kallades nådastolen”, där två keruber fällde ut sin vingar över arken. Där, i det inre rummet uppenbarade Gud sig, helig, rörlig och icke kontrollerbar. Här möttes nöd och nåd och försoning gick hand i hand med Gudskännedom och självkännedom.

I detta inre mellanrummet skedde det…Ingen såg men alla kände resultatet.

Syndabocken pekar framåt mot Jesus, som  blir syndabocken i en dubbel bemärkelse, först blir han ett med människan (inkarnation-i köttet) och sedan blir skulden och skammen ett med honom – så ett att

t o m ett kort ögonblick gör att Fadern vänder bort sitt ansikte från Sonen…”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”

–Uppståndelsen är kvittot på att allt är förlåtet, skulden är betald

I NT pekar Jesus på att han är det allraheligaste, Joh 1:14-17, fylld av nåd och sanning, vandrande bland människor.

Låt oss konstatera att när Jesus går här på jorden så praktiserar han försoning/helande av det brustna – oavsett var han möter det.

I 1 Joh 1.7 läser vi om att när vi utsätter oss för Guds avslöjande ljus, så sker en automatisk rening, jämför med bilden av att försöka att visa mörker… och den gemensamma erfarenheten av att vi misslyckats att bli de människor vi ville vara, blir i detta ljus vår starkaste grund till samhörighet-gemenskap…/försoning är att minnas det som hänt på ett annorlunda sätt/

John Burke, församlingsledare i Gateway Church, Texas preciserar några kärnbudskap: Nåd (Kom som du är), tillväxt (men förbli inte sådan) och äkthet (inga perfekta människor tillåtna)

Låt oss konstatera att vi behöver försoning på alla nivåer av våra liv.

Ett av de namnförslag jag läste i veckan om GF-kyrkan var just gemenskapskyrkan.

Där ingen är ensam med sina problem

Där ingen behöver dölja sina handikapp

Där varken gamla eller unga blir isolerade eller särbehandlade

Där den ene står ut med den andre, även om man inte är överens

Mellanrummet som Jesus/Gudsriket skapar dryper av försoning

Alla människor misslyckas med sina liv, en prostituerad hade gått vilse i spelet om sexualiteten, Sackaios hade manipulerat genom sitt maktmissbruk, Sykarskvinnan hade förlorat den nära kontakten genom sina ytliga relationer med männen.

Den botfärdige rövaren bad om en tanke och fick ett paradis

Den förlorade sonen återvände tomhänt efter sitt misslyckade liv och hann aldrig be om förlåtelse innan han blir omkramad, får ringen på sitt finger och den gödda kalven serverad i knät!

Jesus blev den syndabock som gick utanför, tog all skuld för att vi skulle slippa skämmas

Han är försoningen för våra synder

”Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning.” 2 Kor 5:19

De behövde aldrig tvingas se sig som skyldiga och be om förlåtelse och därigenom bli ytterligare kränkta, deras liv handlade om att ”be om förlåtelse för att de överhuvudtaget existerade”, Skulden fick ett namn när de blev sedda för den de var, inte för det de hade gjort, av Honom som kunde och ville förlåta.

Förlåtelsen låg i beredskap och väntade på dem.

Men skammen hindrade dem att nå upprättelsen

Alla andra fördömde, föraktade och stötte ut. Jesus var den ende som såg människan bakom handlingarna.

Att ta emot den andres kärlek och gåvor är vad som djupast kan lösa en annan människa ur hennes skuld. När det finns någon som vill ta emot mina gåvor är jag löst ur hjälplöshetens och ensamhetens förbannelse. Då kan livet bli helt igen. Jag hör samman med de andra, jag är en som kan ge och får ge.

Någon har sagt att församlingen är ingen utställningshall för helgon utan ett sjukhus för syndare…

Så här kan den ”skamfilade” kyrkan se ut:

En skamskadad människa kan inte läka på egen hand. Hon behöver en gemenskap där hon slipper dö av skam, men lär sig att dö bort från sin skam. En kyrka och en andlighet värd namnet är en plats där skamfilade människor tryggt kan dö – och födas på nytt. En sådan kyrka har vunnit sin styrka genom att själv dö många dödar. Det hopp hon förmedlar bygger på hennes medlemmars gemensamma erfarenhet av en sårbarhet som kan läkas och helas. Hon är trovärdig, eftersom hon är människovärdig. Hon lever som hon lär.

Hon predikar tillgivenhetens evangelium i slitna sandaler och med valkiga nävar. Hon erbjuder en tillhörighet där människans vackraste inte behöver offras på skammens altare. Hon vandrar stilla och enkelt på den jord som sett henne födas och som fortfarande ammar henne med sina rika gåvor.

Hennes trösklar är så låga att att varje skamfilad varelse känner sig välkommen. Hennes portar är så vida att varje synd och varje syndare har plats nog att komma igenom dem för att söka förlåtelse och försoning, upprättelse och befrielse. Hennes valv är så höga att varje förkrympt tanke, känsla eller människa kan växa sig stor, stark och fullgången.”

/ur ”Skamfilad – om skammens många ansikten & längtan efter liv” av Göran Larsson/

Söker du upprättelse?

Det finns bara en församling – det är den skamfilade kyrkan, för alla oss syndare som blivit ”skammade” av livet men som inte längre vill vara  skamfyllda och stå i skamvrån,

för i den skamfilade kyrkan finns ingen skamvrå, där finns ett centrum för förlåtelse, försoning, upprättelse.

Låt oss konstatera att vi är kallade att vara försoningens budbärare

2 Kor 5:18 ”Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst.”

lennarth 110410

 

 

X