Text: Matteus 25:14-30, 1 Petr 4:7-11
Tema: ”Förvaltare är vi allihopa…”

Försiktighet är en dygd, sägs det
Men den här texten talar ett annat språk, att satsa är en dygd…
Att inte våga satsa leder till att allt förloras…
Att äga eller inte äga/ägas, det är frågan…
Att kontrollera eller inte kontrollera…/kontrolleras
Texten talar om rädslor
Det grekiska ordet för förvaltare är ”oiko-nomos”, dvs att fördela det som finns i huset, oftast en betrodd slavs uppgift.
När människan skapas (1 Mos 1-2), så blir hon välsignad till att ”föröka sig” och ”råda över djuren” samt får ansvaret att  ”bruka och vårda lustgården”.

Människan vet sin identitet, hon är Guds avbild, skapad av Gud, utifrån det lever och arbetar hon. Men hon är inte ägare av något, ty ”Jorden är Herrens och allt vad därpå är”,

Ps 24:1

Men i sitt eget skapande efter trygghet på egen hand 1 Mos 3 ”ni skall bli som Gud…”, förloras grundtilliten till Gud, till livet och sig själv.

Ägandet, inkröktheten ”incurvatus in se” –inkrökt i oss själva, följd av syndens verkningar i våra liv

Tiondet i GT var en återkommande påminnelse och praktisk förkunnelse om att erkänna Guds äganderätt till rubbet.

*Den här texten kommer ju lämpligt när vi samtidigt lever med börsraset på den ekonomiska marknaden med sina ”svarta hål”.

Med tanke på Jesu inställning till samlande av jordiska ägodelar, så kan vi dock med en  gång avgöra att texten inte hjälper oss i hur vi skall hantera börsen. Texten är också insatt mellan  liknelsen om de tio brudtärnorna och människosonens dom.

Det handlar om revision , mannen som åker bort för att ”snart” komma tillbaka är Jesus, men vad är  det då för pund som han ger sina lärjungar?

”Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. 9Var gästfria mot varandra utan att knota. 10Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.” 1 Petr 4:7-9

Är det så enkelt som att det är kärlek-i olika former som är pundet?

Men varför får de olika mycket, varför får vi olika mycket kärlek att förvalta? ” åt var och en efter hans förmåga” står det.

Det är ju inte rättvist, är vi inte jämlika, har Gud anseende till personen?

Det är inte Jesus som ransonerar sin kärlek, men det är svårt att öppna sig för kärlek och ta emot. Visst vill vi, men vågar vi? Efter att livet tufsat till oss med besvikelser och misslyckanden så har vår grundtillit minskat, den sviktar, och om vi tänker oss tillit som ett kärl, så har det kärlet krympt, en del har t o m skruvat på korken så att inget kan hällas i ”jag vill inte bli besviken igen”

Det är grymt att det är på detta viset, men livet är grymt, vi har inte samma förutsättningar från födseln, vi får olika förutsättningar som färgar av sig på hela livet. En del av oss är skadade redan från början  av livet i vår oförmåga att ta emot och ge vidare kärlek, nej, alla av oss är skadade…

Då är det faktiskt evangelium att vi inte tvingas på mera kärlek än vi orkar bära, har förmåga till.

Men det är också evangelium att ingen av oss är så skadad att vi inte kan ta emot någon kärlek och ge vidare. Jag räknar med dig, jag vet att du också kan förvalta ditt pund…

Jesus vill inte krossa oss med sin kärlek, ”krama ihjäl oss”, han vill hela oss med sin kärlek, för det är det absolut bästa som kan hända våra liv är när kärleken får strömma genom oss…

Vi grips på nytt av livslust, vi inser att vi får vara med i något som är större än oss själva, att det finns dem som behöver oss i vår omgivning och att vi har något som de behöver…

Vi läker och mänskligheten läker, vi sätts in i ett växande…

– till skillnad från den ekonomiska marknadens strategi, som bygger på rädslor och klipp som får mänskligheten att bli ännu mera sårad

Ett pund blir två, två blir fyra, fyra blir åtta, åtta kan bli sexton…det finns ingen gräns för kärlek när den förvaltas väl…kärlekens matematik är inte addition  utan multiplikation

Men det tar tid och måste få ta tid…bara vi inte gräver ner för alltid…

Vi får växandets möjlighet men begagnar den inte, vi får en svag spirande självtillit, men vi vågar ändå inte, vi låter den förkvävas av självömkan och självförakt.

Och även om det är sant att det är synd om oss ibland, så är självömkan ett dödligt gift, liksom självförakt…det kan ju aldrig vara rätt att förakta någon som Gud älskar, inte ens när det handlar om oss själva!

OBS att vår förmåga att älska förtvinar om vi inte använder den! Och risken finns att förlora förmågan, det är förmodligen detta som beskrivs med orden: Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har

OBS att kärlek är inget vi kan prestera, det är något vi får/tar emot för att ge vidare…

Livet handlar om tjänst=att ge det jag har fått och ta emot vad de andra vill ge.

Att ”vara i sitt esse/vara”, i stället för att ”vara i sitt görande ” eller att  ”vara i sitt ägande”. Detta är en försmak av himmelriket. En försmak av helvetet blir det när vi försöker att kräva det inte andra kan eller vill ge och själva försöker behålla det vi borde ge.

Det är kärleken som är motorn i förvaltarskapet

1 Joh 3:13ff Kärleken befriar från rädslan för straff – men är också en risk…

Att våga gå emot våra rädslor leder till befrielse

Bibelns uppmaning är att vi har fått våra gåvor/talenter/talanger (materiella likaväl som personliga och andliga) för att genom dessa själva bli en gåva till de andra i gemenskapen och själva ta emot  de andra som gåvor….vilket också är riskfyllt…

Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. 9Var gästfria mot varandra utan att knota. 10Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. 11Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen.1 Petr 4:7-11

Vi är gåvor

Vi är begåvade

Men tänk om ingen tar emot

Tänk om vi inte blir bekräftade

Jag liksom du har varit med om detta, att ge och det givna har inte blivit mottaget…och vi har blivit besvikna, funderat på att sluta ge, men upptäckt att det går ju inte att sluta, då slutar vi ju att leva…

Låt oss se oss som en förvaltare – älskade av Gud och ansvariga inför Honom och inte ge upp.

Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga

2 Kor 8:11

lennarth 110821

 

X