Reflekterande veckobrevsläsare!
Den 26 oktober är det 100 år sedan gospelns drottning Mahalia Jackson föddes.
Farföräldrarna var frigivna slavar, familjen bodde i New Orleans och hon växte upp i ett skjul mellan järnvägsspåren och Mississippi.
16 år gammal flyttade hon med hundratusentals andra svarta från södern till Chicago, där hon på dagarna jobbade som tvätterska och på kvällarna/helgerna tillbringade hon i Greater Salem Baptist Church där hon med en gång fick sjunga i kören.
21 år gammal tog hon sin första och enda sånglektion som slutade med en avhyvling: ”Du måste lära dig att sluta skrika…ditt sångsätt är verkligen ingen heder för negerrasen.”
Resultatet blev istället att en av historiens första gospelgrupper bildades – the Johnsson Gospel Singers. Hon sjöng och städade mellan varven, utbildade sig till frisör och startade även senare blomsterhandel eftersom hon tvivlade på att hon skulle kunna leva på sin sång.
I mitten av 1930-talet inleddes hennes turnerande, ”Take my hand, precious Lord” blev henens signaturmelodi. Hennes popularitet växte men internt stötte hon på motstånd och blev anklagad för att föra in jazzen i kyrkan varpå hennes svar blev: ”Låt inte djävulen stjäla tempot från Gud. Gud vill inte att vi skall sitta där som döda.”
Hon blev hyllad på scenen även av de vita som kom för att lyssna, men vägrades ofta att bli serverad i restaurangerna, ibland fick de inte köpa bensin. Hon levde med telefonhot och att folk sköt med gevär genom hennes fönster.
1955 mötte hon Martin Luther King jr och genom deras vänskap tog hon plats bland medborgarrättsrörelsens mest tongivande namn. Inför över 200 000 människor samlade vid Lincoln Memorial sjöng Mahalia ”I been buked and I been scorned” med den ovanligt uppriktiga texten om hur svarta människor förnedrats. ”Medan jag sjöng, hörde jag ett väldigt mummel”, berättar hon i sina memoarer, ”rulla fram emot mig från folkmassorna därnere och förstod att jag hade rört vid en sträng djupt i människornas bröst…”
Hon var och förblev gospeln trogen. ”Jag kan inte sjunga en sång som inte har något budskap” förklarade hon.
En journalist betygade en gång följande ”Jag tror inte på Gud, men när jag hör er sjunga får jag gåshud” varpå Mahalia svarade ”Det är inte gåshud. Det är er själ som talar och ni fattar inte ens att den finns…”
Gospel-ett glatt budskap som fötts i smärta och vånda och just därför berör…
I januari 1972 drog hon sitt sista andetag och 50 000(!) människor defilerade tyst förbi hennes kista som en sista hyllning till gospeldrottningen.
En vecka i gospelns tecken önskar pastor nilsson
Ps Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se