Lukas 4:16-23

Ett nådens år från Herren-men hur ser nåden ut och vem kan nå den…??

1 Visst längtar vi efter en Frälsare, men är samtidigt rädda för att bli frälsta…

Vi bär på en längtan efter befrielse, samtidigt som vi inte riktigt vet vad det är att vara fri.

Vi har vissa diffusa bilder av detta tillstånd. Rädda att släppa kontrollen.

Är det kanske så med frälsning som med förälskelse och kärlek..?

I vår ovisshet funderar vi fram och tillbaka om det vi är med om verkligen är kärlek tills vi upplever den, och plötsligt vet vi – om vi vill veta…

Som med Jesus, Han talade till ett folk som levt ockuperade och frihetsbeskurna av assyrierna, babylonierna, perserna, grekerna och för tillfället romarna, under 500 år. Alla i synagogan gillar vad Jesus säger, de prisar honom, häpnar över orden. De upplever alla att det låter ovanligt hoppfullt. Som om det faktiskt händer där och då. Ett historiskt ögonblick. Efterlängtat. Men kort därefter händer något märkligt. Stämningen ändras, och det går snabbt. Förundran och lovsång byts i raseri. Gruppen blir ursinnig och driver honom ur synagogan och ur staden till branten av ett berg.

Det händer när budskapet om ett nådens år från Herren blir förklarat av Jesus.

Varför blir det så?

Han lägger ut budskapet från Jesaja genom två berättelser. Hur profeten Elia sänds av Gud till en hednisk änka och hennes son som saknar mat för att möta deras behov, samtidigt som Guds folk, de egna, också saknade mat. Och om Elisha som botade överbefälhavaren Naaman, som tjänstgjorde i fiendens armé, samtidigt som de spetälska bland det egna folket inte botades. Jesus inleder den förklarande undervisningen medvetet provocerande: Behoven var stora hos oss, Guds folk och ändå sände Gud profeterna till änkan och överbefälhavaren.

Det fanns olika idéer och föreställningar om hur Gud en gång skulle besegra fienden och befria sitt folk, men det fanns bland alla föreställningar ingen idé om att fienden eller ”de andra” behövde betjänas. Israels Gud räddade fel personer. Det var det som skapade de starka känslorna i synagogan.

”Det förfärliga med nåden är att vem som helst kan få den”

Och ”nåd” per definition är att ”få det man absolut inte trodde man skulle kunna få”.

Avundsjuka blandat med rädslor. Så drev de bort den ende som kunde tillsäga befrielsens ord.

2. Budskapet om ett nådens år är lika radikalt då som nu.

Vi har våra olika bilder av hur det skulle vara att vara fri, vi längtar och är samtidigt livrädda. Tänk om det inte blir som vi planerat och tänkt. Ungefär som att en intern kan längta till friheten utanför grindarna, men samtidigt vara livrädd för att ta ansvar för sitt handlande, och vill då hellre bli omhändertagen än vara den som går in en ansvarighet.

Fast egentligen inte…

Friheten har alltid ett pris – liksom fångenskapen. Ett pris har Jesus betalt genom att bli människa, identifiera sig med oss, lida, dö och uppstå. Ett annat pris betalar du och jag när vi reser oss ur vår verkliga eller inbillade fångenskap och vågar vara ärliga och äkta…blir de människor vi innerst inne är – och borde vara.

Upptäcker det motsatta förhållandet att ”det härliga med nåden är just detta att vem som helst kan få den”!

Det finns en kallelse från skapelsen och frälsarens Gud över ditt liv…

Att förkunna-i första hand genom ditt liv, dina handlingar, din attityd, att ditt liv får en god eftersmak…

Våra liv kan göra skillnad.

 

Texterna från Matteus evangelium kapitel 21 handlar bl a om åsnan som Jesus rider på in i Jerusalem.

Låt mig citera Ylva Eggehorns dikt Hosianna, som handlar om när fokus blir lite fel…

”Det var en gång en åsna, jag säger inte vem

som stod och smått funderade vid dörren till sitt hem:

då kom det två figurer och ledde henne bort

den ene ganska lång och smal, den andre tjock och kort

för någon ville rida på åsnans smala rygg

han satte sig på henne och hon var glad och trygg

men när de kom till staden det blev ett fasligt liv

för folk sprang ut på vägarna  med stora långa kliv

och ropade och hurrade och sjöng och hade sej

och åsnan börja kråma sig och tänkte ”se på mej”,

dom lägger fina tyger och kvistar vid min fot

och  bugar sig och ber att jag ska äran ta emot

det var väl det jag trodde  och det jag väntat på

att någon skulle upptäcka min glans till slut ändå

jag antar det är borgmästarn som ordnat allt det här

jag får väl låtsas häpen över allt deras besvär

så omtänksamt av honom som satte sig därbak

att vilja ställa upp och göra PR för min sak

det var en gång en åsna, jag säger inte vem

som trött och lycklig återvände sedan till sitt hem

hon hörde några rop och skrik men sedan blev det tyst

den var om nån förbrytare som Judas hade kysst

men åsnan  ställde sig och sov med huvudet på sne –

för hon var trött. Det blir man när man nyss har gjort succé…”

 

När vi tänder ett ljus, så går det inte att undvika att ljuset lyser.

För att kunna lysa behöver vi vara lysande.

Men inte självlysande

Inte kan en stad döljas…

Så här skriver Marianne Williamsson:

”Vår största rädsla är inte att vi är otillräckliga
Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest
Vi frågar oss själva; Vem är jag att vara strålande, underbar, begåvad, fantastisk?

Men egentligen, vem är vi att inte vara det?

Du är ett Guds barn
Att spela liten tjänar inte världen
Det finns inget upplyst med att krympa så att andra inte ska känna sig osäkra runt dig
Vi har fötts för att leva den Guds härlighet som finns inom oss
Den finns inte bara i några av oss, den finns i alla
Och när vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedvetet tillstånd till andra att göra det samma
När vi frigörs från våra egna rädslor frigör vår närvaro automatiskt andra

Följande ord fälldes vid en minnesstund efter en begravning av en arbetskamrat : ”Det var lättare att leva när hon fanns…”

Ett Gott Nytt Kyrkoår med Jesus lennarth 111127