1 Samelsboken kapitel 1-2
Välkommen till ett drama med följande personer inblandade:
Mannen Elkana, gift med Peninna (betyder korall, pärla) och  Hanna (betyder den benådade) som är barnlös, pardoxalt eftersom barnlöshet sågs som Guds straff, och den som Gud straffar kan omgivningen fortsätta att straffa, eller hur?
Gudsbild och synen på människan hänger samman, tron på en straffande Gud leder till ett kärvt förhållningssätt till vår omgivning…
Och Elkana befinner sig i den hjälplöshet som vi män ofta hamnar när våra kvinnor gråter: ”Varför gråter du, och varför äter du ingenting, varför är du så sorgsen…du har ju mig…är jag inte mer för dig än tio söner?” som om vi skulle vara livets medelpunkt och ersättning för alla sorger…
Visserligen så älskade Elkana henne mer än Peninna, vilket också måste ha gjort Peninna avundsjuk, alla vill ju bli mest älskade…men faktum kvarstår: barnlöshet i en kultur där barn var en Guds gåva och garanti för släktets fortlevnad är ingen höjdare…
Detta gör att Peninna hela tiden påminner Hanna-”den benådade” om vad som fattas i hennes liv…elakheten finner det som fattas, snällheten/godheten det som redan finns…
Varje år under vandringen till Shilo i Efraims bergsbygd så hånar Peninna henne, ingen bra förberedelse för firande av, Hanna stod ut – men knappast mera
Ovanpå allt detta så bär Hanna enbart sin enda andel av offerköttet, medan de övriga har flera delar, problematiskt när det religiösa livet också bekräftar bristerna i det vanliga livet, också stryker under det sociala/ekonomiska/kulturella underläge som människor hamnat i.
Ett år så brister det för Hanna, hon närmar sig så nära hon kan Herren geografiskt, på tröskeln till männens förgård så utgjuter hon sitt innersta, tyst formar hennes läppar bönen som hon burit på, skammen, vanäran, besvikelserna, föraktet, övergivenheten…
För det är ju t o m Herren som övergivit henne…
Därför så mycket större som hon nu vänder sig till Herren med sin nöd, likt Job så har Hanna bara Gud att vända sig till, han är både ”motståndare” och ”bundsförvant”
I sin sorg ber Hanna till Herren, och gråtande gav hon honom detta löfte: ”Herre Sebaot, om du ser till din tjänarinnas nöd och vill ta dig an mig, om du inte glömmer bort mig utan skänker mig en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela livet, och ingen rakkniv skall någonsin vidröra hans huvud. En bön om att få för att sedan kunna få ge tilbaka, en alldeles lysande bön egentligen, för vem av oss äger våra barn.
Kahlil Gibran skriver: ”Era barn är inte era barn…De kommer genom er men inte från er. Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.”
Eli iakttar henne och får uppfattningen att  kvinnan är drucken, verkligheten är inte alltid så som den ser ut, det är en konst att se igenom det yttre och se bakom ord/handlingar/tystnad. Inte ens Herren Sebaots representant, prästen Eli, förmår att se nöden bakom yttringarna.
Visserligen hade Eli sin egen vånda inför sina bägge söners vilda liv mitt i sin prästtjänst, och det enda han registrerar är att den här kvinnan förmodligen också har dryckesproblem. Det man själv är uppfylld av, det färgar av sig på vad vi ser/upptäcker.
Hanna förklarar sig och Eli kan kanske också känna igen sig i den djupa sorgen som också han bär på.. att befinna sig i maktlöshetens mellanrum…
Och utan att vara nyfiken – med stor integritet- så möter han henne och lovar á Guds vägnar att hon skall få det hon bett om…
Plötsligt är Hannas sorg borta, ingenting har hänt, men hon har utgjutit sitt hjärtas djupa sorg över sitt tillstånd, hon har haft ett Gudsmöte och i ljuset av detta möte, personifierat av Elis bemötande, så blir hennes liv förändrat, hon vandrar vidare i uppenbarelsens ljus…
I detta ljus föds tillit, skammen har inte längre något hem och sorgen föder fram ett nytt sätt att se på sig själv och tillvaron!
Följande vackra beskrivning beskriver vad som händer vid hemkomsten, ”När nu Elkana låg med sin hustru Hanna kom Herren ihåg henne, och när året var till ända hade hon blivit havande och fött en son.” Samuel (bönhörd av Gud) föds, och Hanna stannar för första gången hemma från det årliga offervandrandet. Det står inget om hur Peninna hanterade den här situationen, men Hanna njuter i fulla drag av att vara hemma med Samuel tills hon har ammat färdigt.
I den här kulturen kunde amning hålla på upp till 6-7-års åldern, troligtvis är det så också här, eftersom det förmodligen inte fanns något dagis för Eli att lämna in en två-åring till…och Hanna säkert försöker att ha kvar Samuel hemma så länge som möjligt.
När det är dags så går Hanna med familjen till det årliga offret, hon går stolt fram till Eli och säger: ”Hör på mig, herre. Så sant du lever, herre, jag är den kvinna som stod här hos dig och bad till Herren. Det var om detta barn jag bad, och Herren har gett mig vad jag bad honom om. Nu vill jag i min tur ge honom tillbaka åt Herren. Så länge han lever skall han tillhöra honom.”
Så får Eli ta över, Hanna går hem och sjunger en lovsång, full av  stolthet och frimodighet
”Mitt hjärta jublar över Herren,
jag kan bära huvudet högt.
Jag kan skratta åt mina fiender
i glädje över att du räddat mig.
2 Ingen är helig som Herren,
det finns ingen utom du,
ingen klippa är fast som vår Gud.
3 Sluta upp med ert stolta skryt,
spara de fräcka orden,
ty Herren är en Gud som vet allt,
han väger varje gärning.
4 Hjältarnas båge är bruten,
men de svaga rustas med ny kraft.
Varje år besöker Elkana med Hanna och familjen det årliga offret hos Eli, och varje år har Hanna sytt en liten mantel åt Samuel, och Hanna blir så småningom välsignad med tre söner och två döttrar.
Så fortsätter berättelsen om Samuel, som så småningom får höra Herrens röst och blir en mäktig Guds profet i Israel…

Men utan Hannas tysta bön vid tröskeln till templet hade det inte blivit någon Samuel:

Den benådade får utstå…

  1. sorg över barnlöshet, att veta sig vara älskad men inte kunna ge tillbaka det man skulle vilja
  2. sorg över att bli hånad av den som står nära
  3. sorg över att inte bli förstådd av sin man

…men den benådade får också uppleva…

  1. Glädjen över att bli lyssnad på
  2. Glädjen över att bli bönhörd
  3. Glädjen över att få bli upprättade
  4. Glädjen över att få ta emot
  5. Glädjen över att få lämna tillbaka

lennarth 120205

X