Reflekterande veckobrevsläsare!

Har funderat i veckan kring fenomenen saknad och längtan.
Det gemensamma är ju att något/någon saknas.
Det handlar alltid om en brist.
Och bristen gör ont…
Saknaden riktas bakåt i tiden medan längtan har framtiden som fokus.
Ibland när saknaden blir för stor, kan längtan bli lidande.
Vi orkar inte längta…
I Ordspråksboken i Gamla Testamentet står det att
”Utdragen väntan gör hjärtat sjukt,
uppfylld önskan är ett livets träd.”
Det skapas ett mellanrum i våra liv genom denna brist.
Ju längre väntan-desto jobbigare.
Men det märkliga är att i detta tomrum odlas människans fantasi.
Och i fantasin förädlas empatin, förmågan att kunna föreställa sig hur det är att gå i någon annans skor.
Någon har kallat detta ”det heliga glappet”…

En vecka fylld med glapp hälsar pastor nilsson

Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se