Textläsning Joh 20:1-10

Barnkör

Joh 20:11-18

Påskdagen är den svåraste gudstjänsten på hela året att predika på…

Skärtorsdagens ångestfyllda övergivenhet i Getsemane kan jag grotta in mig i

I långfredagsmörkrets outhärdliga smärta kan jag ana hur Mästaren vandrar mänskliga stigar

Men uppståndelsens explosiva nedslag som spränger alla gränser…

Nej, där är jag på efterkälken med en gång…

Jag känner mig ungefär som mannen som varit vid Niagarafallen och tagit hem en burk vatten därifrån. Varenda besökare terroriserade han sedan med: ”Titta, det här är vatten från Niagarafallen, visst är det häftigt…?”

Och ändå…

Gospelkör

Knepigt det där med Guds PR-firma, den verkar ha ett annorlunda tänk…

Jag menar, alla såg fiaskot när Jesus korsfästes

Men uppståndelsen saknade helt och hållet åskådare

Ingen var där…

Inte underligt att det blir svårt…

Även de första lärjungarna hade svårt med uppståndelsen.

Trots en treårig kurs i praktisk teologi med personlig handledning.

Vi skall få lyssna till några vittnesbörd, vad de skulle ha sagt om de varit här idag…

Först ut Maria:

Mitt namn är Maria.

För att gå rakt på sak, jag levde ett liv som inte var speciellt roligt, samma malande upprepning varje dag, jag var ständigt missnöjd.

Så hade jag det, tills jag en dag mötte Jesus. Ryktet hade gått före honom så lite nyfiken hade jag blivit, men jag tänkte att han är väl som alla andra karlar…

Men när vi första gången möttes så såg han på mig som ingen annan man sett på mig. Jag kände mig genomskådad och trygg med en blick så fylld av kärlek att jag bara smalt.

Han frågade om jag ville bli fri, och jag sa att det har jag längtat efter hela mitt liv, och i det ögonblicket blev jag fri. Fri, fattar du, fri från tvångstankarna, fri från tvångshandlingarna, fri till att göra det jag innerst inne ville.

När han sedan frågade mig om jag ville följa honom fanns inget alternativ. Tillsammans med flera andra kvinnor följde jag Jesus och hans lärjungar, hjälpte till med det praktiska och lyssnade på hans undervisning.  Jag beslöt att stanna hos honom, för i hans närhet började jag lära mig vad det är att leva ett sant och äkta liv.
Ja, du tror kanske att jag var kär i honom och det fanns nog stunder i mitt liv också med den känslan, men detta var något helt annat, något djupare, renare, vackrare.

Så kom den där mörka natten i Getsemane, alla onda rykten och aningar besannades, och plötsligt var han fängslad, dömd till döden, pinad, korsfäst och dödad.

Det gick så otroligt snabbt, jag hängde inte med.

Kan du förstå hur det kändes? Nej, det kan du inte…

Jag ville ha hejdat dem, men vad kunde jag göra mot hela den romerska legionären. Och allting brast för mig, nu fanns det ingen framtid mer, mitt liv hade ju varit fokuserat kring honom. Nu mitt liv var slut, nästan precis när det börjat, och jag grät och var arg och grät om vartannat.

Jag var övergiven igen…för vilken gång i ordningen visste jag inte, jag hade tappat räkningen.

Det fanns ingen mer att lita på…

Efter sabbaten beslöt några av oss att så tidigt som möjligt gå iväg och åtminstone få göra honom den sista tjänsten.  Vi hade med oss kryddor och oljor för att smörja honom.

Plötsligt förstod vi ingenting, stenen, den där stora stenen som vi gått och varit så oroliga för att vi inte skulle få bort från gravöppningen, den var borta och det var så märklig atmosfär där. I stället för sorg och tunga moln fanns det frid och stillhet, fåglarna kvittrade. Det var som jag skulle kunna föreställa mig paradiset en tidig morgon.

Så såg vi dem, änglarna.

Lustigt, jag hade aldrig sett någon ängel tidigare, men när jag väl såg en, så förstod jag att det var en ängel. En av dem tittade rakt igenom oss och sa med sin genomträngande röst:”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galiléen. Där skall ni få se honom.  Nu har jag sagt er detta.”

Man diskuterar inte med en ängel.

Omtumlade sprang vi genast iväg, med tusen tankar i huvudet, och när vi kom fram till hans lärjungar där dom satt och ugglade bakom låsta dörrar, ynkryggarna, då trodde dom oss inte. ”Tomt prat” sa dom, ”kvinnotjatter”, ”Jaså, ni såg ingenting, det var ju inte så mycket…”

Jag visste varken ut eller in, vad skulle jag tro? Vad var sant, visst hade Jesus sagt att han skulle uppstå, men hade det verkligen hänt? Jag hade ju faktiskt inte sett något…

Jag gick sakta tillbaka till graven och grät och grät och grät. Och när jag försiktigt vågade titta in i graven, så satt där två änglar som sa ”Varför gråter du Maria?”

Vilken fråga, jag blev riktigt arg, men då vände jag mig om och där stod en man, som jag tyckte var bekant. Jag trodde det var trädgårdsmästaren, så jag frågade honom om det var han som flyttat på kroppen, och då säger han, som bara en man kan säga ”Maria”. Jag bara sjönk ner vid hans fötter, för då visste jag att det som inte kunde hända hade hänt, han var uppstånden.

Sakta reste jag mig upp och såg hans blick, det var samma blick som tidigare men ändå inte, och jag insåg plötsligt att det från och med nu skulle bli helt annorlunda. Jesus levde men det var som i en annan dimension. Vi satt tysta en lång stund och så fick jag uppdraget av honom att gå och berätta, och det har jag gjort, och det är det jag gör, var jag än kommer och ingen kan hejda mig, för nu vet jag…

Han uppstod för mig, han uppstod för dig!

Tack för att du lyssnade!”

 

Gospelkör

Sedan Petrus:

”…ja   nog är jag tokig och våghalsig och allt sån´t där, men att tro på uppståndelsen…nä, det var för vasst…

Fiskare var jag, och den första gången jag mötte Jesus hade vi misslyckats, jobbat hela natten och inte fått en enda liten fisk och då sa han till oss att ”kasta ut på djupet” (Luk 5:17) Han,  en snickare skulle ge mig råd hur jag skulle fiska, men jag hade inget att förlora så vi kastade ut näten och fick så mycket att vi orkade knappt få in fångsten, och då tittade han på mig med sina intensiva ögon och sa lugnt: Följ mig, så skall jag göra dig till människofiskare” och jag gick hem och försökte förklara för familjen att jag nog skulle vara borta ett tag, ja, självklart hade dom hade svårt att förstå, också följde jag Jesus tillsammans med övriga lärjungar som han kallade,

Det var helt klart en häftig  tid, jag skulle kunna visa massvis med bilder  som jag tog .

ingen dag var den andre lik, jag gillar ju att  vara i centrum, och de andra hakade oftast på,  jag var med om att gå vattnet, och jag bekände honom som Messias, när alla andra fick tunghäfta, oj oj oj men jag var också med om mina värsta ögonblick, som jag helst vill glömma när jag sjönk i vattnet eller när jag försökte få honom att undvika vägen mot korset och han föser undan mig och bara går.

Fast det allra värsta var ju efter att Jesus blivit tillfångatagen i Getsemane, jag hade ju sagt att om alla andra  flydde, så skulle jag stå kvar , men jag flydde också, och Jesus blev ensam kvar, med dom där, och jag smög efter dem i skymningen, in på översteprästens gård (Mark 14:66ff) jag vet inte varför, jag ville bara vara i närheten av honom, fram till kolelden, för det var kallt, och då började några av tjänsteflickorna fråga en massa om mig, om min dialekt, och om jag kände Jesus, och jag ville inte bli avslöjad, så till slut skrek jag ”jag känner honom inte, jag vet inte ens vem ni snackar om”…

Då gol tuppen (Matt 26:75) och då mindes jag att det här hade Jesus sagt till  mig,  att jag tre gånger skulle förneka honom(Luk 22:61) I samma ögonblick gick Jesus med några soldater över borggården, och då vände han sig mot mig och såg på mig, med en blick som  sa allt, den borrade sig ner i mig och jag gick ut och grät hejdlöst…(sänker blicken)

De närmsta dagarna som följde efter korsfästelsen  var fruktansvärda, den totala tomheten lamslog mig, vem skulle kunna fylla den efter honom? Hela min framtid var slut, och jag var beredd att gå tillbaka till fisket, men det kändes hopplöst det med,  och då kommer Maria, och berättar detta otroliga att Jesus hade uppstått, och Johannes och jag sprang så fort vi kunde till graven, och den var tom, helt tom, fattar ni…

Vi var så omtumlade att vi visste inte vad vi skulle göra, vi gick i något vacuum i flera dagar, och så en morgon när vi fiskat hela natten utan resultat, så kom han som den där första gången och stod där på stranden, och jag visste inte om jag vågade  bli glad, för jag skämdes ju så, jag hade ju svikit honom, när han som bäst behövde mig, jag hade misslyckats, och då tar han mig lite avsides, och så frågar han mig ”Petrus, älskar du mig mer än dom andra gör?”, och hade det varit för några veckor sedan hade jag sagt ”Självklart, jag är bäst”, men nu visste jag att jag kunde inte ens lita på mig  själv, och jag stod där och ritade med sandalerna i sanden och vågade knappt se upp och viskade ”Herre, du vet ju allt, du vet att jag har dig kär, att det inte räcker , men jag älskar dig så mycket jag orkar” och då säger han igen ”Följ mig”, ´Han ger mig förtroendet tillbaka att få fortsätta som hans lärjunge, och då äntligen förstod jag att min efterföljelse inte vilade på vad jag hade gjort för honom utan på vad Han hade gjort för mig. Vilken befrielse det var…

Ps 155 Herren lever våga tro det

Därefter Tomas…

”Ja, jag är ju inte någon tvärsäker typ som Petrus,  jag har svängt hit och dit och tvivlat på det mesta under hela mitt liv, men trots detta så kallade Jesus på mig  som sin lärjunge, Jag ser livet ur det mörka perspektivet, tänker mig alltid det värsta, jag var flera gånger beredd på att vi skulle bli martyrer allihopa för Jesu skulle, så som han bar sig åt (Joh 11:16)

Jag tror att jag var lite irriterande med alla mina frågor, det finns inget som är självklart för mig, (Joh 14:5) när Jesus höll sitt avskedstal och trodde att alla fattade vad han menade, så var jag tvungen att avbryta honom och fråga ”Jesus vi vet inte vart du går och vi vet inte vägen”. Det var då som han sa dom där orden ni vet, ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Ja, hade inte jag frågat, så hade han aldrig behövt förklara. Och se´n så vågade dom andra fråga också…

Men det jobbigaste var när Jesus hade dött och det började komma upp ett rykte att han uppstått, ja , ni förstår vad jag tycker om rykten,…just det och jag minns den där eftermiddagen när jag möter Andreas och Petrus på tolfte gatan, och dom sneddar mot mig och ropar ”vi har sett honom, Tomas”, jag försökte tysta ner dem allt vad jag kunde, men dom brydde sig inte, och dom berättade att Jesus gått genom stängda dörrar, pratat med dem, och önskat dom frid… (Joh 20:20ff)!

Och medan dom berättade blev jag mörkare och mörkare i blicken, och till sist stampade jag med sandalen i gatan och skrek allt vad jag orkade ”sluta” Och jag fick fram att jag litar inte på någon enda längre, och att jag inte trodde att Jesus hade uppstått, och att om jag skulle tro det så var det tvunget att jag skulle få se honom och få ta på honom, då möjligtvis skulle jag tro” och sen lämnade jag dom, jag bara orkade inte med alla dessa ljusblåa optimister.

Konstigt nog så var jag ändå med på kvällen, tillsammans med dom andra, jag drogs dit som av en magnet, jag både ville och inte ville, jag både hoppades och tvivlade, men jag satt där och tänkte att ”inte skall jag bli lurad av några spöken här inte”

Och då plötsligt stod han där, Jesus, och han gick fram till  mig som om jag var den enda som var där och undrade om jag ville röra vid honom, men då kände jag att det behövde jag inte, jag bara sjönk ner på min knän och utropade ”Min Herre och min Gud”, jag var fullständigt övertygad, så tvivlare jag är!!!

Och jag är så glad att jag vågade fråga, för annars hade jag aldrig blivit övertygad själv, då hade jag bara fått berätta  vad de andra såg, men nu vet jag, och nu kan jag resa till världens ände om det skulle vara nödvändigt för att berätta att Jesus är uppstånden och att han lever. För nu vet jag att jag tror…

Gospelkör

Sammanfattningsvis:

Alla hade misslyckats, dom hade svikit Jesus när han som bäst behövde dem

Vad är det som händer?

Ett personligt möte med den uppståndne!!!

Gång på gång  på gång…

Jag gillar när Jesus grillat fisk och möter sina trötta lärjungar med på stranden med frågan ”Mina barn, har ni något att äta..?”

När väl polletten ramlar ner, så sker förvandlingen.

Hopplöshet förvandlas till hoppfullhet.

Besvikelse byts ut mot glädje.

Skuld och skam byts ut mot befrielse och upprättelse.

Så drastiskt att lärjungarna för att fira Jesu uppståndelse börja samlas på den första veckodagen (söndagen) i stället för sabbaten (lördagen).

Veckans tyngdpunkt förskjuts, därför att uppståndelsen hade skett.

Smaka på den…

Gospelkör

Men vi lever under förgängligheten, döden detta oundvikliga som slår sönder livet

Vi lever i vår mänskligt begränsade period av sex dagar

Skärtorsdagens och långfredagens mörker fyller oss och vi anar långt borta påskdagens bländande sken i slutet av tunneln.

Är det inte så att vi alla lever som  ”lördagsmänniskor”…

För det är ju bara Jesus som hitintills har uppstått, som har nått söndagen

Vi längtar hoppas efter söndagen

Dagens texter är aptitretare om att det kommer mera…

Hur lär vi oss något nytt?

Vi övar och övar och övar igen tills det sitter som gjutet.

Kan vi öva in uppståndelsen i våra liv?

Tro stavas ö-v-e-r-l-å-t-e-l-s-e=att lämna över

Att lämna över är inte lika med att ge upp…

Att lämna över betyder att ha tillit…

Tillit betyder att vi inte vet-men vi litar till.., vi litar på…

Dopet beskriver detta

Hur de övningarna ser ut är personliga, men det handlar om att låta budskapet blir en så naturlig del av våra liv att vi låter oss förändras.

Uppståndelsen efter att jag gått igenom alla mina ”dödar”  stannar kvar..

När jag har lämnar allt bakom mig, har jag allt framför mig…

Tänk att jag måste få ge mig lov att möta min botten för att uppståndelsen skall börja gro i mitt liv.

Tänk att uppståndelsen uppstår just i dessa erfarenheter i mitt liv.

”Andligt växande genom övningar är ett sätt att ställas inför de karaktärsfel som förvränger vår uppfattning om verkligheten och Gud och fördärvar vårt liv och våra relationer, så att vi kan upptäcka dem och låta Gud ta bort dem.” J Keith Miller ur ”Steg in i livet”

Inte underligt att uppståndelsen var de första kristnas stora tyngdpunkt och att de var stolta över sin Frälsare Jesus Kristus.

Mot dagliga påskövningar-tillsammans med Jesus!

Välsignelsen

Psalm 154 utdelning av påskliljor

lennarth påskdagen 2012

 

X